Fancy underwear

Min käre make ville köpa nya trosor i Alla hjärtansdagspresent till sin fru. Äntrade underklädesaffären. Kikade på ett par heltäckande hotpants. Expediten kom hjälpsamt fram till honom för att visa honom tillrätta. Han förklarade att han letade underbyxor till sin fru, och ville kontrollera att dessa var i präktigt naturmaterial, som skulle andas ordentligt.
Hon log lite överseende, kände förstås väl till högtiden som stundade samt vad många män önskar se sina fruar iklädda kan jag tro.
”Då kanske du vill titta på något lite sensuellare? Vi har t ex de här med spets…” men han avbröt henne, ”Nej, du förstår, min fru, hon har bara såna där. Fullt av dom. Jag tänkte att hon kunde behöva något lite bekvämare ibland.”

You gotta love him! (Jag antar att han känner detsamma om mig, som väl är!)

Romantik på riktigt, för mig är det den där omtanken, den äkta. Att vilja så väl. Visa det. Jag tänder mer på det än tusen spetstrosor. Fast det var kanske inte jag som skulle tända på dom?

Det är iallafall trevligt att kärlekslivet inte hänger på en tunn tråd i finaste silke. Att utstyrsel och tillbehör kan stå tillbaka för innehåll: 100% hemlagat, hemrökt, småekologiskt jag.

För honom skulle jag iofs gärna vingla runt i stilettklackar, men han skulle protestera och bekymra sig för mina stackars fötter.

Stilettklackar förresten, jag fick mitt första par i 16 års åldern, av en äldre killkompis med baktankar. Jag tänkte förstås bära dem på nästa fest. Min mor, som var en såväl klok och förstående, som realistisk och omtänksam kvinna, sa till mig att ”Varsågod, du får ha dom när du kan gå i dom!”. Att vingla och knäa i stiletter, det såg för billigt ut, fick jag veta. Skulle jag gå, skulle jag gå med stil.

Jag var som sagt 16. Då vet och kan man allting, har väldig klass, och är fruktansvärt mogen… men här insåg jag min begränsning. Det blev till att öva. Jag gick runt och dammsög i mina stiletter. Ett år senare kunde jag ha dom på stan, med godkänt av mor. Naturligtvis fastnade klacken nästan direkt mellan ett par gatstenar och så var det roliga slut. Jag tror att min mor pustade ut då, i smyg.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s