Stranddag med storm och ösregn

Vi slår nya rekord i missräkningar och dålig planering – eller möjligen är vi experter på att strunta i omständigheter och göra det bästa av situationen. Det sista låter bättre. Det tar vi.

Under en snabbvisit hos släktingar på Öland lyckades vi dra till stranden en solig förmiddag. Vattnet var klart och himlen blå. Det badades och grävdes djupa sandgeggamojjagropar, byggdes vackra geggamojjetorn och allt var så mysigt så. Det var dock svinkallt i vattnet. Nog för att den grunda viken längst in var fesljummen, men därtill algrosa och full av mosade maneter. Vi vuxna föredrog blixtvisiter i det friskare kalla, medan barnen lyckligt vältrade sig i geggan, såsom barn ju gärna gör. Samlade maneter gjorde vi också, i spann, för att bota lillens ängslan för dom. Det var effektivt. Vi hittade många bebismaneter, sedan släppte vi dom. Några räddades från strand-döden och så var dagens goda gärning avklarad.

Mitt i denna sommaridyll bestämde vi oss för att addera en Upplevelse. Hyra trampbåt, det blir bra. Det gjorde mina föräldrar när jag var liten. Det var väl roligt?

Vi hann kliva i den, låta gossarna leka sjörövare en stund och ta några fina sommarsoliga bilder under den klarblå himlen. Båtuthyraren varnade för frånlandsvind så vi skulle hålla oss i bukten. Sagt och gjort. Vi trampade iväg på knappt knädjup. Tramp tramp. Insåg ganska snart att det här med trampbåt nog var överskattat. Grymt obekvämt är det och snabbt går det inte. Men barnen sjöng fina sjörövarvisor och solen… ja, vart tog den vägen? Där, bakom de mörka molnen. Var kom de ifrån? Hur kunde de fylla hela himlen plötsligt? Det blev närmast nattsvart på ett par minuter. Bäst att vända. Båten var motsträvig i vinden. Ojdå. Nu piskade regnet över oss och det var åskvarning, och vi var mitt ute på öppet hav, i öppen båt. Detta var inte bra. Barnen satt tysta och kurade i vinden, frös så de huttrade. Vi trampade för fullt, kunde knappt se vart vi skulle i vattenfallet som vi hamnat i.

Ja, så var vi tillbaka där vi startade. 10 minuter efter att vi ankrat loss kedjades båten fast igen, vinden lade sig och molnen skingrades. Lagom tills vi vadat i land visade solen åter sitt lena anlete och barnen tinade sakta. Plötsligt var vi inte alls sugna på att åka hem igen. Men mer trampbåt blev det inte.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s