Barnfamiljssemester: Det här blev ju inte som vi tänkt…

Flera föräldrar jag känner har konstaterat att man behöver semester efter semestern med familj och barn. Jag har hört att skilsmässorna ökar efter semestern varje år, vilket känns sorgligt. Jag har dock full förståelse för detta. Man jobbar hårt genom vinterns alla stressmoment och ser fram emot en hägrande sommaridyll:
Nu kommer tiden då alla ska vara glada igen, lyckliga och harmoniska! Romantiken ska flöda och sexet ska blomstra. Barnen ska leka muntert med varandra utan kiv, och i drömmarnas tillstånd utan ständiga bakgrundsbehov av toalettbesök, fikor, solkrämsinsmörjningar och livräddande insatser. Allt gammalt groll ska vara som förglömt, framtidens uppgifter ska vi inte tänka på och historiens kval inte heller.

Såklart fungerar livet inte så. Under semestern måste en ny vardag ta form, en både närmare och mer avslappnad variant av umgänge än man är van. Men ändå en vardag, med vardagsbry, matlagning och småstädning. Vilan tycks utebli, och samstämmigheten kan vara låg efter ett stressigt arbetsår med lite tid för samtal.

Uppstressade förväntningar är en annan semesterfälla. Besvikelsen blir större ju mer man hoppas på, ju fler drömmar som inte uppnås. Även om man prickar av alla saker på ”att-göra-listan” så blir det kanske inte som man hoppats. Det regnar kanske på Legoland. Åskar på midsommarkalaset. Barnen blir sjuka lagom till sol- och badresan.

Ett sätt att gardera sig kan vara att satsa på några mindre dyra och komplicerade utflykter istället för att lägga alla resurser på en stor – som kanske då inte blir så uppskattad eller lyckad som man tänkt.

Varje utflykt kan inte bli en succé, inte första gången iallafall. Vissa upplevelser närmar man sig försiktigvis, en bit i taget. Många barn behöver först vänja sig vid en nyhet genom stilla iakttagande, på lite håll sådär i början. Om intrycken känns överväldigande kan de behöva göra något alldagligt, bygga sandkakor eller leta kottar på det främmande stället – allt för att hitta något de känner igen, hitta tillbaka till något de känner igen i den nya miljön – det känns tryggt. Din famn är antagligen bästa stället att mellanlanda på. Sedan kan man uppleva lite mer igen.

Barnen kanske inte vill åka karusell första gången de kommer inför möjligheten. Rutchkanor och linbanor, saker som SKA vara roliga för barn, är kanske lite skrämmande ändå första gången. Man kan behöva lite stöd, och förståelse för sin försiktiga hållning. Tillåtelse att välja det lugnaste, kortaste alternativet – även om inträdet kostat flera hundra. Det kan inte barnet hjälpa.

Legolands safaribilar – precis lagom spännande

Det finns en glädje i att visa, erbjuda, och låta barnen titta, fundera och prova i egen takt, så mycket som passar dem för stunden. Det är ju spännande i sig, detta att uppleva allting som på nytt, genom barnens ögon.

Att få visa våra barn vad roligt, vackert och spännande livet kan innehålla – och låta dem visa oss! Det ligger något stort i detta. Vi skapar minnen och erfarenheter tillsammans. Det blev kanske inte som vi tänkt – men kanske lika bra, eller rentav bättre ändå?

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012, Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s