När ska jag få vila?

Semestertröttheten har slagit till. Att öppna ögonen är en svår kamp mot tyngdlagen. Att kliva ur sängen likaså. Att röra sig överhuvudtaget en maktkamp mot stela muskler. I desperation tog jag mig i kragen och joggade en sväng igår. Tänkte jogga. Lunkade halva vägen, innan gångjärnen kändes med på noterna. Sedan blev det lite jogg. Inte mycket. Det var varmt. Och den där tyngdlagen…

Den sätter in igen på kvällen, när man sjunkit ner i soffan med sin semesterdrink, en liten. Vi tittar på QI (en brittisk frågeshow) och fnissar, britterna de kan humor. Men så ska man lägga sig. Oj så besvärligt. Vi stannar här och tittar lite till…

I morse blev det såklart en sådan där morgon igen. Gulliga, söta små barn kryper kärleksfullt upp i sängen och viskar godmorgon, klappas och kramas. Innan dess hade de vänligen lekt en stund på egen hand. Naturligtvis vaknade jag redan då: bank, slammer, ”tjohoo”, ”Neeeej!”, ”Hihii” omvartannat. Mestadels gulligt det med – om jag bara hade fått sova lite mer först…

Efter att ha försett barnen med frukost låg vi kvar i sängen en stund med varsin kaffekopp och drömde om tiden då vi hade kunnat ligga kvar såhär, precis såhär, i ett dygn eller två. Fnissigt, svettigt och sunkigt. Sedan brukade man ta sig en dusch och vara pigg och nyter igen. Redo för mer semester. Det vore gott, men så är det alltså inte. Barnen behöver oss och någon vila finns inte i sikte. Dagen måste fyllas med innehåll på något vis.

Det behövs förstås tid att bara vara nära också, sitta och mysa i knät, hålla handen på en stilla promenad och klia varandras ryggar i kvällningen. Det kravlösa, den avslappnade samvaron. Barnen ska såklart inte behöva prestera saker eller ropa på oss jämt för att få en dos kärlek och tid. Visst kan de också vara trötta. Men medan vi sitter där och myser så börjar det förr eller senare, men oftast förr, krypa i de små kropparna. De behöver mera: uppmärksamhet, aktiviteter, mat eller något att tänka på. Livet springer liksom förbi oss medan vi sitter och vilar, och barnen vill ikapp.

Sova får man göra när man blir gammal.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s