SE MIG!

Jag var sannolikt en stor egoist som barn. Jag är det än, fast jag försöker tygla det lilla tjuriga monstret inuti. Nu är det barnens tur. Det gäller att släppa fram dessa nya söta små egon, låta dem blomma upp. Att med glädje vattna, göda och stötta istället för att klippa av dem och sätta dem i vas för att vissna ner. Fast ibland känns det som om det vore det bekvämare alternativet…

Till barnens livsnödvändiga behov hör förstås vår fulla uppmärksamhet. Helst vill båda ha den, på samma gång. Det ska visas konster, berättas historier, spelas spel, titta på mig!!! Här någonstans kommer Det Stora Valet: Antingen blir man trött, sliten och irriterad i sitt Ego, var ska JAG få plats i det här? ELLER så gläds man åt detta nya liv, såsom det är och ser ut.

Försöka duger iallafall. Man har inte roligare än man gör sig. Att glädjas med barnen är faktiskt det roligaste som finns. Om man hänger med dem ett tag, ser världen som de ser den, blir livet en lekplats. Det är ju, faktiskt och egentligen, en härlig sak, att få ta del av barnens upplevelser och framsteg. Det är klart att de ska få bekräftat att de gör bra saker, när de gör det! Annars blir livet för mycket tjat och gnäll, för både föräldrar och barn. Och det är vårt eget fel faktiskt, om vi har fel fokus.

Visst behöver vi organisera saker. Ordna livet så att det blir hanterbart, fylla på med mat och vatten, ordna vila till motsträviga övertrötta, ordna aktiviteter åt uttråkade stimmiga. Fördela tingen rättvist när lillegot tillfälligt blir större än den goda viljan gentemot sin nästa.

En av dessa ting som ska fördelas någorlunda rättvist är då alltså vår uppmärksamhet. Annars blir vardagen lätt en dragkamp. Ibland får båda plats i famnen och den enda som känner sig utanför blir fadern i huset, och han får vänta till senare. Men ofta är viljorna på olika håll i livet. Man får lära sig själv att prioritera bland nödropen och fördela talordningen. ”En i taget, vänta på din tur…” – men de ska ha sin tur. Sin portion full uppmärksamhet och respektfullt lyssnande. En stöttande hand här, ett gott råd där, applåder för sina framsteg. Låt dem sola sig i ljuset av vår visade kärlek en stund.

Klättra på stenar vid piren, spännande och lockande aktivitet som kräver nogsam övervakning

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s