Barnfamiljssemester: merjobb och tjat

Att ha semester, det brukade ju betyda att man skulle vara ledig. Ta det lugnt. Rå om sig själv. Resa lite kors och tvärs för att hälsa på släkt och vänner. Lite spontant sådär. Somna på stranden med en god bok över huvudet. Bada länge, dyka och tumla runt i vågskvalpet. Fnissande vägra gå ur sängen på en hel dag, ibland flera. Dricka vin och strunta i morgondagar.

Numer är semester en fråga om att organisera saker och ting, om vi inte vill att taket ska rasa ner över våra huvuden. Glada barn vaknar tidigt, är pigga och nytra, redo att upptäcka världen. Trötta föräldrar, som gärna firar semestern under kvällens lilla stund av ro med ett glas vin och kanske en film, är kanske inte fullt lika sugna på att börja dagen 06.30. Vi löser det i white trash anda: parkerar barnen framför TVn med varsin skål frukostflingor och dimper tillbaka i sängen. Tills det dåliga samvetet väcker oss.

Semester är inte fridfull idyll hela tiden. En tung upptäckt är detta att man på semestern plötsligt inte kan lasta över ungarnas behov av aktivitet eller fostran på annan part. En långhelg som inte tar slut i första taget. Det ska vara underbart – och det ÄR det – men det är ansträngande också. Ett nytt heltidsjobb. Det kan vara en omtumlande upplevelse, det fulla ansvaret för sina egna barn. Oj vad de behöver. Mat och vatten, torra kläder, tvätta snor från kinderna och lera från händerna. Ständig tillsyn, akta saxen, nej inte klister på golvet!!!

Snart blir det fruktstund, och kungens lilla piga måste skala, torka, diska, tvätta rent och torka snor precis som vanligt. Visst låter vi det förfalla en aning mer under semestern: man måste få springa barfota in och ut, plaska lite i poolen och få lerfötter hör till. Men eftersom semestertid innebär att man faktiskt sitter hemma till stor del och SER eländet, känner hur det krasar under fötterna, ser leksakerna föröka sig som genom delning tills golvet knappt kan skymtas därunder och man knappt kan ta sig fram längre – ja, då finns det tillslut ingen annan utväg än att kavla upp ärmarna och ta tag i det.

Eller så retirerar man och gör en Utflykt istället. En lysande idé. Man slipper stöka ner därhemma, man får en Upplevelse, och man kan stanna för en stund i nuet, inte fundera så mycket på alla vardagens plikter. Fast först måste förstås matsäck packas. Handdukar och ombyte, oavsett om man planerar vattennära aktivitet eller ej, ty barnen blir blöta överallt, tycks det. Regnkläder ifall att. Varje gång man glömmer dom börjar det nämligen regna. Och så måste alla klä på sig, man kan faktiskt inte åka på utflykt i pyjamas. Tjat, fix, tjat. Plötsligt känns det misstänkt likt vilken vardagsmorgon som helst. Men sedan så…

…blir det full fart, där med. Var är dom nu då? Akta bilarna! Akta kanten! Inte röra glaset! Kom så går vi. Nej, stanna här nu. Puh… Sett från den ljusa sidan utbildar man förstås barnen i konsten att föra sig i olika miljöer. Fast man känner sig som en kombinerad polis, vakt och guide, allt-i-ett.

Inte ens på stranden kan man slappa som förr. Här gäller det att se till att hålla barnens huvuden en bit över vågskvalpet, vilket inte är det lättaste då de själva helst vill tumla runt därunder, precis som jag. Ingen vila här inte: ”Vad ska vi göra nu mamma?” Tja, leta snäckor och fina stenar? Men inget blir riktigt intressant förrän jag eller pappa är med och intresserar oss också, jag vet ju det. Bygga sandslott brukar vara bra, det tar en god stund och kräver måttlig insats från min sida. Rita bokstäver på varandras ryggar eller skriva i sanden kan också intressera för en stund. Men min stilla läsestund hackas upp av tusen glada rop på uppmärksamhet.

Semestern kantas, precis som vardagen, av tjat och rop på hjälp, små utbrott från olika sidor, smågräl. Det är livet, en del av vår gemensamma fostran, utbildning och utveckling. Men det vore skönt om det hade skimrat mer rosa in emellan. Eller så är hela grejen att man måste sätta på sig de rosa solglasögonen och se det bakom dem:

Det är ju kul, detta att uppleva allting som på nytt, genom barnens ögon. Att få visa dem roliga aktiviteter eller vackra platser och njuta av deras förtjusning. Även om det omringas av lite alldagligt gnat, är det de stora stunderna, glädjen i upplevelsen, som man minns.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s