Förskolans arbetsmiljö

Jag lämnade nyss minstingen på dagis. Det är ett välrenommerat dagis, det som av många anses bäst på vår ort. Vi ser ofta glada barn när vi hämtar och lämnar. Personalen är trevlig och duktig.

Ändå känns det jobbigt ibland, riktigt ont i hjärtat faktiskt. Att lämna sitt lilla förtroendefulla, livsbejakande barn i någon annans vård är i sig en känslig sak. Att lämna barnet i en stor barngrupp där man vet att personalen inte räcker till för alla, det känns varje dag som en pina. Lite rysk roulette med mitt barns mentala hälsa och välbefinnande.

Det är en åldersblandad grupp med 18 barn i åldrarna 1-6, så mitt i horden av skuttande och slirande 3-4 åringar tultar några vingliga ettåringar omkring och begriper i stort sett ingenting. Vanligtvis är det 2 personal bland alla dessa små barn.

Där finns fler anställda, men man kan inte vara på plats alla samtidigt av schematekniska skäl. Någon måste vara där för att öppna på morgonen, och någon måste vara där att stänga sent på kvällen. Personalen behöver lunchrast och tid för administration och planering. Det ska skrivas Individuella Utvecklingsplaner för barnen, verksamheten dokumenteras med pappersarbete, och ibland behöver de ha planeringsmöte – allt detta saker som kräver en avsevärd del av deras arbetstid, men som faktiskt inte gynnar barnen på plats särskilt mycket, iallafall inte i stunden.

Lokalen består av ett större rum, några mindre rum och ett badrum där barnen ofta befinner sig för att spola med vatten eller retas med de barn som behöver toaletten. (Det tog flera månader för lillen att faktiskt gå på toa på dagis, fast han var helt torr hemma. Jag misstänker ett samband med stress, retsamma barn och ont om tid att hjälpa honom tillrätta på.) Enkel matematik säger att det är omöjligt för 2 personer att hålla uppsikt över alla barn i alla rum. Särskilt när de sällan lämnar det största. Där dricks det gärna kaffe medan ett par av barnen pysslar. Lugna stunder fungerar det bra. Alla stunder är inte så lugna tyvärr.

Det är ett faktum att ju fler barn, desto sämre överblick – även om det är fler vuxna på plats. Det vet man vid det här laget. Risken finns att flera tittar åt samma håll och alla missar de som sitter ensamma i en vrå, gömmer sig i buskarna eller tultar utom synhåll. Vi kan hålla ögonen på en i taget, och ta ansvar för några stycken, men ju fler som surrar runt oss desto sämre blir vår koncentrationsförmåga. Hjärnan stänger av lite grann, söker enskilda uppgifter att fokusera på: samtalet med kollegan, beundrandet av sandslottet, fördelandet av sparkcyklar. Under tiden händer saker runt om, som vi inte uppfattar eller hinner reflektera över just då.
Även barnen påverkas självklart av bruset och alla intrycken. Stressnivåerna för små barn ökar i grupp. Av stress kan barnen bli inåtvända eller utåtagerande, ofta först gnälltrötta. De får svårt att koncentrera sig, kanske också svårt att få ro att äta, sova, gå på toa. Stress är inte bra för små barn.
Det är därför mindre gruppstorlekar är viktigare än ökad personaltäthet, för barnens trygghet och säkerhet. (Självklart är även personaltätheten viktig! Men t ex är det bättre med 10 barn på 2 vuxna, än 15 barn och 3 vuxna.) Troligen också för deras hälsa och koncentrationsförmåga i ett långsiktigt perspektiv.

Pedagogisk verksamhet?
Oftare ser det ut såhär: Om en sitter med en gråtande ettåring i knät, och en byter blöja eller pratar med en förälder – då kan vi, med åter enkel matematik, sluta oss till att 16 barn står utan uppsikt eller vuxen kontroll. Mycket kan hända. Det blir mycket gråt. Och vi kan ganska lätt förstå att den sk pedagogiska verksamheten uteblir. Eller, när den prioriteras, sker på bekostnad av den närvaro och omvårdnad som barnen OCKSÅ behöver.

Jag törs påstå att pedagogiska aktiviteter upptar en bråkdel av tiden barnen faktiskt spenderar i omsorgen. Inte heller omvårdnaden upptar mer än en bråkdel av tiden. Barnen sköter sig själva, med liten uppsikt, stor del av dagen.

Idag hade personalen tänkt ut ett fint pyssel. Det var absolut sådant som räknas som pedagogisk verksamhet enligt läroplanen. Det var bara det att endast ett, möjligen två barn, kunde ägna sig åt detta klistrande och målande samtidigt. Kö blev det, frustrerad väntan.

En personal var bunden till sin plats vid bordet för att tvätta lim och färg från barnens fingrar, i något fall även tungan. En annan hade en liten gråtande knodd i knät (omkullvält av en fyraåring, fast det var ingen som såg och barnet kan inte förklara). Ja, sedan var det som sagt slut på personal, för stunden, med återstående 15 barn kivandes – förlåt, lekandes, kallas det ju – obevakade i rummen runt omkring.

Säkerhetsfrågor

Vid utelek, då står ofta en vuxen parkerad för på- och avklädning samt toabesök, så långa stunder är det bara en som sitter på en bänk och tittar på de lekande barnen….
Som cyklar runt runt, diverse skymmande hus och buskage (där det finns obevakade baksidor ) i full fart, krockar då och då, kanske av misstag, svårt att veta.
Som klättrar högt upp i en klätterställning och eventuellt riskerar trilla, möjligen knuffas nerför branta trappan (något som var vingligt nära att hända på minstingens första dag där).
Som kreativt bygger broar med brädor, utan det goda omdömet som säger vilka brädor och stöd som lämpar sig för brobyggen 2 meter upp i luften…
Som leker med pinnar, gärna kraftiga saker som man håller i handen när man hoppar från klätterställningar och riskerar punktera magen.

Barn saknar perifert seende – de ser nästan bara rakt framför sig. De saknar också en utvecklad föreställningsförmåga: det som syns och känns, det finns. Abstrakta resonemang om vad som KAN hända går dem lätt förbi. Förståelsen för sammanhang är under utveckling, men tar tid. Barn kan springa i full fart, upptagna av rolig jaktlek, utan en tanke på att det kan finnas andra i vägen, eller bakom knuten. De kan kasta saker för att se hur långt de kastar utan en tanke på att någon kan träffas. De viftar med lasersvärdspinnar och förstår inte att de träffar hårt. Ibland kanske barn, bilar eller folk som inte ens är med i leken.

En förskolelärare jag träffade (inte från vårt dagis tack och lov) berättade att han fått åka till akuten med två brutna händer samma dag, efter alltför vilda fäktningslekar. Höhöhö, skrockade han, såna är dom, barnen. Jätteskoj?

Utelek är så roligt, hälsosamt och uppfriskande – och så farligt. Visst behöver barn lära sig – genom övning, prövning och diverse misslyckanden – hur man ska hantera sin kropp i omgivningen. Men inte utan goda råd, varningar och en del ordningsregler. Faktiskt.
Det behövs många vakande ögon. Men för personalen blir utestunden ofta en välbehövlig paus, tid för en kopp kaffe på soliga bänken. Jag vill inte missunna duktig personal deras pauser eller kaffekoppar. Men jag vill inte heller se mina barn skadas, eller råka skada någon. Och risken finns. (Här ett tidigare inlägg om
barnsäkerhet och tillsynsansvar som berör detta.)

Vad ser vi, egentligen?
Den arbetsmiljö barnen befinner sig i större delen av dagen är ganska stökig. Det är många barn att förhålla sig till, många vuxna i omlopp.
Många barn har långa arbetsdagar idag, på upp till 10 timmar. Under den tiden får de ofta byta barngrupp och personal flera gånger, av schematekniska skäl. Den kontinuitet och trygghet som de behöver, kompromissas bort mellan krav på långa öppettider och budgetramar.
Vid hämtning och lämning är det ofta relativt lugnt. Det är färre barn kl 8 och 16 än det är mellan 9-14. Väldigt lugnt 7 och 17.30 – för då är barnen ännu djupt morgontrötta, eller helt slut efter sin långa arbetsdag. Därför ser de flesta föräldrar inte så mycket av sina barns verklighet.

Det är under de fullbelagda mitt-på-dagen-timmarna som flest olyckor händer. Kanske särskilt vid transporter in / ut, till och från toaletterna, maten och samlingen – när det blir trångt, rörigt och personalen får dålig överblick, samtidigt som de kanske är upptagna med dukning / avtorkning /påklädning på olika håll.
Ju mer trängsel desto större olycksrisk. Oftast bara en och annan knuff. Ibland regelrätt slagsmål.

Men det är inte bara risken att få ett sprattlande barns sko på tänderna när man kryper runt och letar efter sina vantar, eller att råka välta huvudstupa in i ett hörn någonstans som räknas.
En viktig del av barnens trygghet och trivsel handlar om hur de pratar och umgås med varandra. Kan man visa en fin teckning, en kär nalle eller ett roligt tricks och få höra: ”Vad fin!”, eller ”wow, vad duktig du är!” så kommer det att kännas bra i magen. Får man höra: ”vad ful”, eller ”det där är väl inget, kolla vad jag kan då!” så känns det mindre bra.
Många kommentarer, miner och ansiktsuttryck hinner skölja över de små barnen under en dag. Hur formas deras självkänsla? Vilka avtryck ger kamraterna i deras identitetsutveckling? Vad lär de sig? Och igen: vad ser och hör de vuxna?

Det ingår i förskolans uppdrag, att förmedla värdegrunden till barnen. På akademispråk innebär det att socialisera dem, men i dagligt tal kallar vi det helt enkelt att fostra dom. Vi vill förmedla omsorg, ansvar och respekt, för oss själva och andra medmänniskor.

Jag ger nu inte mycket för den sociala träning barnen sägs få av att umgås med andra lika små och socialt inkompetenta barn. Klart att de ska få leka med andra barn, det kan de få mycket inspiration, gemenskap och glädje av – men att det blir tokigt ibland vet alla som spenderat tid med barn. Det behövs vuxet pedagogiskt och fostrande stöd.

Barn föds inte med social kompetens. Det är något man lär sig (eller inte). Det är tyvärr ofta så att negativa beteenden kortsiktigt lönar sig (för att man får som man vill, eller för att kompisarna skrattar åt det enligt vuxna dåliga uppförandet), särskilt då personalen inte ser på eller har full överblick.

– Hur ska fostran kunna ske om vuxna inte hinner se och ta itu med konflikterna? Helst innan de eskalerar till slagsmål, rädsla, sorg, fiendskap eller mobbing? Som det är nu går personalen ofta runt och ”släcker eldar”, går dit någon skriker… och barn skriker kanske när de slår sig, men inte när någon retas eller får dem att känna sig dåliga. Då blir de ledsna, tysta och drar sig oftare undan.

Vi vuxna ser bara bråkdelen av den kamratfostran barnen utsätter varandra för. Man ser mer om man faktiskt tittar, och lyssnar på barnen när de leker. Det kan vara en ögonöppnare.
Idag var det -i ett av personalen obevakat rum på förskolan- en 2 åring som av en aggressiv 4 åring fick veta att hans klosshus var FULT och han skulle minsann inte få vara med och leka med dinosaurierna. Klart 2 åringen blev ledsen. Tänkte kasta klossen på 4 åringen (fast här ingrep jag och försökte medla). Strax därefter stod den lille och skrek högt i hallen. Två andra, äldre barn stod instängda på toaletten och skrek tillbaka, som någon slags busig lek. Då läxades lillen upp av förbipasserande personal. Inte de äldre barnen på toan, av någon anledning.

Vuxna i barnens omgivning agerar ofta utifrån vad vi ser just då, inte sammanhanget. Barnets behov av vägledning – information om trivselregler, vänliga råd, uppmuntran och gränssättning – är en större fråga än ett och annat Nej! Det krävs tid och omsorg, en förtroendefull relation, goda förebilder och exempel.

Tyvärr finns ont om tid att pedagogiskt diskutera de sociala spelreglerna. De Hur, Vad och Varför man gör si eller så, som kanske skulle ha varit bra för att hjälpa barnet förstå vad vi vill. Än mindre möjlighet finns det att sätta sig in i vad det individuella barnet kan behöva särskilt stöd i. Man har blöjor att byta, tultbarn att rädda från fall och ett och annat springande barn upptaget av fäkt-lek att hejda.

Barnens behov

Sällan är förskolebarn medvetet manipulativa eller elaka. De provar olika förhållningssätt bara. De reagerar känslomässigt direkt på vad som händer. De härmar sättet de själva blivit behandlade på, av syskon, kompisar, föräldrar. Ibland är det bra sätt, ibland mindre bra. Ibland är det sammanhanget som blir lite tokigt – när barnet vill kramas med en kamrat som värjer sig, eller välvilligt mata en småtting med lerkakan de bakat.

Att skuldbelägga är ingen idé. De behöver istället aktiv vägledning, goda förebilder, uppmuntran och stöd för att kunna göra rätt nästa gång. Stöd för både tanke (”Hur tror du det smakar?”, ”Hur ska vi göra nu?”) och handling (”Vi kan låtsas, såhär”, eller ”vi kan ta en annan docka till dig. Är denna bra?” eller ”Vi kan gå hit bort, så får XX vara ifred en stund, om nu XX vill det.”).

Barnen behöver aktivt närvarande vuxna, som med sina goda exempel visar tillrätta, visar hur man gör. De behöver lära sig diplomatiska principer och rättvisa regler. De behöver hjälp att tolka varandra, hjälp förklara sig, hjälp att reda ut missförstånd innan kommunikationen flyter. De behöver träning i att tänka ut hur andra kan känna och tänka, träna sig att komma på och och applicera konstruktiva lösningar.

Yngste sonen är en kavat sort. Idag – när det pågick pedagogiskt pyssel – fick han vänta nästan 40 minuter på att kunna säga något (efter ett visserligen välkomnande ”Hej”) till närmaste personal. Han blev allt tystare i sina försök att få kontakt, och blygare där han satt på stolen bredvid mig (som inte hade hjärta att gå förrän han kommit igång med pysslet han ville göra). Jag tänkte att hemma hade vi nog hunnit med fler pedagogiska aktiviteter under samma tid. Plus ett par små samtal.

Jag jämför med hemmet eftersom jag varit ”hemmaförälder” på deltid, jobbat mycket hemifrån för att kunna ta hand om sjuka barn eller förkorta deras arbetsdagar så mycket jag kunnat. För att jag tycker att hemmets och föräldrarnas betydelse tappats bort någonstans i den politiskt korrekta diskursen. Som hävdar allas rätt till heltidsarbete och missbelåtet skakar på huvudet åt den kvinnofälla jag försatt mig i.

Men barnen då? Deras rätt till sina nära relationer? Rätten till sina föräldrar, eller åtminstone till god omvårdnad i en en trygg (arbets-) miljö? Som förälder får jag huvudvärk, blir stressad, ledsen, av vad jag ser både i förskolan och skolan. Försöker medla mellan barnen eller berätta för personalen vad jag ser. Men vad ska de göra, de hinner inte. Och jag känner att någonstans blir denna vår industrialiserade förvaring av barn ett stort svek mot dessa våra minsta, mest beroende – och mest utsatta samhällsmedborgare.

Någon måste tala för de som inte har någon röst. Så nu gör jag det.
Jag riktar mig inte mot duktig personal som kämpar i motvind, utan mot politiker som skär ner där det mest behövs; Mot stora barngrupper; Mot läroplaner som gör barnskötare till pedagoger, och pedagoger till administratörer och byråkrater, istället för de barnskötare respektive pedagoger de är utbildade för att vara; Mot pedagogisk verksamhet (ofta styrd av verklighetsfrämmande politiska beslut) som går ut på att bejaka barnens inbillade frihet istället för att vägleda dem och styra upp saker och ting så att verksamheten kan få mer kvalitativt innehåll. Sådärja. Nu var det sagt.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Förskolans arbetsmiljö

  1. Ping: Dessa stora barngrupper… « Ett steg i taget

  2. Ping: Barnens arbetsmiljö | vardagsmos

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s