Att lära sig cykla

Vårkänslorna bubblar överallt. Storebror har spring i benen så att han liksom skuttar, klättrar eller dansar sig fram överallt. I söndags lärde han sig cykla. Det var stort!

Ni som hängt med ett tag kanske minns vår sammanbitna söndagsutflykt? Cyklandet har varit en infekterad fråga. I perioder har han övat, det har känts bra och han har varit nöjd med sig själv. Så har vi förstört allting genom att försiktigt föreslå att vi går vidare på något sätt: prova en nerförsbacke, montera bort stödhjulen, eller köpa honom en större cykel. All förändring har varit av ondo, Behärskandet har känts bättre. Om än inte vidare bekvämt. Han vill nå marken, och det är ju begripligt, men att vika sig dubbel och slå hakan i knäna är inte vidare ergonomiskt som arbetsställning. Inte blir det särskilt lätt att cykla så heller.

Nå, varje steg framåt har medfört stor lycka, stolthet och glädje. Det har tyvärr först krävt sin tribut av tjat och tårar. Visst är det så, att den inre motivationen gör träningen roligare, och effektivare. Vill man så kan man. Men vissa saker vill man tydligen inte, för man har trillat huvudstupa in i en buske och funnit det obehagligt, så då får mamma vilja åt en. Var gång har gossen krupit till korset för att med hängande huvud och sorgsen blick stiga upp på avrättningsanordningen, eller jag menar cykeln. Där har han först vinglat och ängslats, jag har stöttat och uppmuntrat och vips har han provat. Lite. Tills det känts bättre. Sedan gör vi om, och om, och för varje gång behövs det mindre tårar och tjat, det blir mer skratt och vips har trygghetszonen flyttat fram ett snäpp.

Cykla med stödhjul gick alltså bra, så småningom, även på en lite större cykel. Vi kom t o m ut på en joggingtur tillsammans, han och jag, i vintras. Det var en hopplöst regnig och dimmig januaridag, som blev klart bättre av en hurtig joggingtur i ösregn, med entusiastisk son. Stödhjulen var dock ett hinder – lerpölarna fick forceras med hjälp av en stadig mammahand på hans rygg när de grävde sig ner för djupt. Sakta kanske det började sjunka in att detta med stödhjul inte enbart var av godo. Efter lite övertalning och en stor mängd bönfallande tårar, (”snälla mamma jag kaaan väl få slippa?” – hur grym känner man sig inte då?) lyckades vi övertala honom att prova utan, under löfte att hålla jättehårt i stödstången.

Det gick ganska bra. En gång, två gånger, tre… Ett litet vingel på uppfarten fick honom tyvärr att tappa sugen helt. Plötsligt hittades tusen anledningar på för att inte cykla just precis när jag föreslog. Själv föreslog han det aldrig, och även om jag meddelst övertalning tvingade honom cykla gatan fram (max 50 meter) en gång i veckan är det inte så man lär sig cykla precis. Det fick bli ny ordning. Jag bestämde i bästa mamma-diktatoranda att cykeln skulle fram en liiiten stund varje dag, så han fick vänja sig, så det inte skulle kännas lika nytt varje gång (”Måååste jag?” ”Ja”).

I ett försök att vara förutseende och motoriskt pedagogisk uppmanande jag sonen att försöka hitta balansen på cykeln själv, medan den stod stilla. Lära sig landa på fötterna när det började luta. Lite som en springcykel fick han sedan ta sig fram så sakta, öva sig att inte bara lita på mig och stången. Sedan höll jag förstås, som utlovat, mycket hårt i stången när han väl cyklade.

Det behövdes 2 gånger i rad för att han skulle bli varm i kläderna. Dag 3 ville han inte sluta. Vi åkte på en mindre utfärd han och jag med pinnen i högsta hugg. Jag hann knappt med. Det tyckte han var väldigt roligt. Cyklade ännu fortare, jag fick bromsa med stången för att inte tappa taget. Det skrattade vi båda åt (”Jag hinner ju inte meeed!” flåsade jag, ”Hihihi” fnittrade sonen, tog ny sats och trampade iväg). Dag 4 släppte fadern honom så att han cyklade själv långa bitar. Dag 5, ja, då var fadern upptagen av däckbyte och sonen otålig. Så han tog cykeln själv och körde iväg. Sådär bara! Lyckan i att klara det själv!

Ja, sedan dess han han knappt slutat. Det cyklas och cyklas, runt runt på gatan. Det har blivit 2 cykelutflykter, han har cyklat till skolan och cyklat och handlat. På mindre än en vecka! Det går så fort, jag hinner inte med!
– Och sonen, han är jublande glad!

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att lära sig cykla

  1. Ping: Gräsänka med förskolebarn | vardagsmos

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s