Liten doktor med ögonont

Lillen har ögoninflammation. Han klagar på sitt stackars öga: ”Mitt öga mår inte alls bra mamma. Kan du köpa ett nytt öga till mig?” Tårarna rinner och snuva uppstår. Och då kommer öronontet. En timme sitter han i mitt knä, pressar min hand mot sitt öra och kvider. Man tröstar och tvättar, sprayar nässpray och kramas. Sedan gick det örononda visst över. Ögat är fortsatt besvärligt. Tyvärr måste det medicineras. Att droppa salva som svider i ett litet öga, som också svider, är inte det enklaste. Särskilt inte när ögat tillhör en 3 åring med intensivt temperament.

Maken lämnade listigt av barnet och medicinen hos mig efter senaste doktorsbesöket innan han glatt vinkade farväl för att dra iväg på viktigt konsultuppdrag nr femtielva. Morr. Här hemma var det vild jakt på stimmiga söner. Först ville man inte gå och lägga sig. Sedan klädde man inte av sig. Istället kastade man pyamasar, kuddar och täcken all världens väg. Någon tandborste ville man inte veta av… Mamman suckade trött och var inte precis on top of things som jag vet att jag borde. Men sucka trött och invänta att bråkandet ska gå över är en metod så god som någon – ingen blir kränkt, arg eller förtvivlad, utom då den övertrötta lillen på slutet. Som då alltså i detta skede skulle medicineras med ögonsalva.

Han har fått ögondroppar en gång, under mild fasthållning. Detta var omåttligt impopulärt, och gav oss erfarenheten att det inte alls är bättre att ”bara göra det fort” alla gånger. Nu springer han sin väg och skriker ängsligt ”Nej, jag vill inte ha ögondroppar! Ögat känns bra igen mamma!”. Hjärtat gråter. Jag får sakta och lugnt klappa och förklara att doktorn har sagt att han behöver ögondroppar, att det ska göra ögat bra igen. Han spänner sig så han skakar när han med kraft vrålar NEEEEJ! för att jag ska förstå precis hur sugen han är på dessa ögondroppar.

Jag går över till att inte längre argumentera kring deras vara eller icke vara, vi försöker vara konstruktiva här och tar oss an metoden istället. Jag förstår att han inte vill att jag ska hålla fast honom. Jag ber om hans hjälp istället, det brukar locka. Undrar om han kan öppna ögat själv med handen, visar på mig hur man gör. Han tittar, intresserat men ängsligt. Skakar intensivt på huvudet och ropar NEEEJ! Här ska inte öppnas något öga. Jag ber honom mycket lugnt att luta huvudet mot kudden och titta på mobilen i taket. Snörvlande provar han faktiskt detta. En kort kort stund i taget. Jag är noga med att inte skynda fram med ögondroppen direkt. Klappar och berömmer. Nå, vi närmar oss nivån där han är lugnare igen, lyssnar gör han uppenbarligen, men några ögondroppar kommer inte i hans närhet. Han försvarar sig med liv och lust.

Efter en halvtimmes mild mjuk förklaring och övertalningsförsök får jag ändå hålla fast honom så gott det går, tvinga upp ett hårt blundande ögonlock och försöka pricka ögat med en droppe. Det misslyckas så klart. En liten knorvel med fyra sprattlande delar, en krängande mitt samt ett huvud som vrider sig i oanade riktningar, är inte det lättaste att fånga in. Jag försöker hålla mjukt, men behöver använda både armar och ben, och det känns långt ifrån pedagogiskt eller vackert. Krämen smetas ut på handen, över hela ansiktet, in i näsan, ut på kudden, blandas effektivt med gråtsnor.

Så vill man låta den lilla ängeln bearbeta detta fruktansvärda övergrepp. Han greppar pipetten och klämmer på den med kraft, han skakar i hela kroppen, vrålar sitt högsta och smetar hämndlystet ut resterande droppar på sängbordet, väggen, mattan. Det är okey, jag tröstar så gott det går, ber honom kasta den dumma medicinen och nog flyger den högt i luften. Han måste göra om det några gånger. Somnar såsmåningom, trött och ledsen. Jag klappar och gråter, för vad ska man annars göra?

Dag 3 på medicinkuren är protesterna ännu lika svåra, men vi har kommit förbi några av hämndritualerna. Medicinpipetten behöver inte längre kastas. Nu är det istället jag som ska få medicin minsann. Han är lille doktorn, och instruerar noga hur huvudet ska lutas bakåt, medan han ”måste hålla dig fast”. Han håller mig faktiskt mjukt om axlarna och jag lutar snällt huvudet bakåt. Koncentrerat öppnar han mitt öga ”så försiktigt så försiktigt”, klämmer ut en droppe och är sedan nöjd. Jag tackar förstås den snälle doktorn som lagar mitt öga, även om jag misstänker att ögoninflammation nog inte kan spridas på ett mer effektivt sätt, men det får man ta.

I hjärtat är jag alldeles lycklig för att hans tolkning av vår behandling är mild och kärleksfullt öm. Kanske inte så traumatiserad trots allt.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s