Vårglädje, studsmattor och påskgummor

I den kyliga våren står modern och knyter huttrande ihop hålen i det trasiga studsmattenätet. Ute på vägen hörs ett stilla joddlande. Det är storebror som kommer hem från sin kompis, och hjärtat klapprar några extra kärlekstokiga slag. Det är ”The lonely goatherd” från Sound of music han trallar på. Han vill lära sig joddla, kvittrar han glatt. Ja, så var den dagen räddad.

Studsmattan ja, den var en revolution för familjelivet när den införskaffades förra året. Begagnad, sliten, uppätandes större delen av vår minimala trädgård – men ack så rolig. Barn studsar som små popcorn därinne, i tämligen säkert förvar eftersom de knappt kan komma ur trasselnätet, ens när de försöker. Mamman hinner emellanåt gunga hängmatta och dricka kaffe, med lycksaliga barnskratt som bakgrundsljud. Eller åtminstone gallra hallonbuskarna utan att punktera barnen på vassa taggar. Mycket praktiskt.

Nu när studsmattan äntligen kånkades ur sitt vinteride, där den parkerats mitt i garaget och omöjliggjort alla försök att ta sig förbi, var det en glädjens stund. Barnen ville förstås studsa genast. Helst innan monteringen är färdig och mattan hänger på trekvart. Tillsist är iallafall mattan uppe, men skyddsnätet fattas ännu. Det har blivit natt och oväntade minusgrader. Vi är förstås ute i precis fel tid som vanligt. Nå, tidigt nästa morgon, när frosten ännu pryder mattan, då vill ungarna ut och hoppa. Barfota. Vi lyckades få dem att vänta tills tögrader inträffade, samt förse dem med strumpor. Själv tänkte jag montera nätet först, men det visade sig svårt. Det klättrades och klängdes och till slut gav jag med mig, på villkor att försiktighetslöften angavs. Jodå, ”vi ska vara så försiktiga” lovar de och studsar strax därefter runt som hejvilda pingpongbollar bakom ryggen på mig. Det försvårar onekligen ihopfästningen av nätet när marken böljar under fötterna på en. Värst var dock att stå med ryggen mot, höra lyckotjuten vid varje avfärdsstuds och avvakta landningen – skulle det vara en hård duns och ett illvrål nästa gång?

Jag blev märkbart nervös och tillslut fick det bli studsförbud tills nätet var färdigknutet. Storebror klättrade snällt ner. Lillebror däremot, han kastade sig lyckligt kvittrande åt motsatt håll. Jag sprang runt runt mattan och försökte förgäves få tag på den levande studsbollen, men hej vilken kul lek det blev! Tillsist vågade jag mig upp på mattan och lyckades få tag i den lille banditen. I mitt mardrömsscenario kastade han sig handlöst över kanten på motsatt sida för att i lekens hetta undkomma mig, men i verkligheten snubblade han turligt nog och jag hann fånga benet innan någon vådlig avdruttning skedde. Puh! Bort med alla pallar som kunde användas som stegar och en hastig tack till min lyckliga stjärna att han ännu inte når upp utan redskap. Besvikelsen var stor förstås. Nätet kom dock upp såsmåningom, och nöjd studsning vidtog.

Just det, det är ju påsk också! Glad påsk önskar våra små Halloweenhäxor!

påsk-halloween

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s