Liten gullig snoris

Ja, lillen är alltså sjuk. Han har varit det i snart 3 veckor. Någon influensa antagligen. Låg feber, mycket snor. Hans lilla trinda hand är hela tiden där och sveper bort det ständiga flödet med en lika kvick som för honom omedveten strykning. Kladdet hamnar på handens baksida, kinden och så småningom hans byxa. Mamma jagar med mer praktiskt papper. Pussar utdelas lika kvickt som omedvetet och vips har vi kladd på mamma med.

I natt kom han över till oss igen kl 03, hade duktigt varit och kissat själv först. Sedan låg han där som en liten orolig kamin, varm och krånglig, tills jag föreslog en smörgås och lite mjölk. Aptiten på kvällen är dålig numer, och hungriga små gossar har svårt att sova. Mackor kladdades fram och serverades. Nöjd lillkille. Näsan sprayades med koksaltlösning och snöts ur i 3 omgångar, för det är liksom tragiskt att höra honom bubbla fram andetagen. Mer astmamedicin fick han också.

Vid 4 snåret gick vi och la oss igen. Kramade ömt den lilla kroppen. Snörvel, bubbel, host. Pillepill på mammas ringar. Och så plötsligt, en mjuk smekning över mitt hår och en varm hand mot min kind: ”Mamma du är fin”. Hjärtat kokar över av kärlek. Mer kladdiga pussar. Detta är värt allting.

En timme senare har det hela urartat. Nu är det cirkuskonster som gäller. Än har han fötterna på kudden, än står han på händerna på golvet. Mamma får nog och bär honom till extrasängen 2 meter bort, stoppar om och pussar noga (mer kladd) och hör honom somna misstänkt fort.

På morgonen, den mer riktiga, som i vårt fall inträffar sedan pappa kört storebror till skolan, får jag höra det: ”Jag var ledsen och grät, jag skulle sova mammas säng” förklarar han med sorgset anklagande röst. Jag vet förstås att så inte var fallet, men hemskt låter det ändå. Det blir mer pussar. Det är lösningen på det mesta. Frukost serveras, men han säger att han har ont i magen och lägger sig i soffan. En kort stund. Strax därefter hör man, glatt och nöjt: ”NU känns magen varm och hel igen!” och han gör mig sällskap. Underbara unge!

Själv är jag ett vrak. Tre vaknätter i rad är inte bra för hälsan. Går för att hämta mer snorpapper. Hör honom lyckligt ropa: ”Mamma! Det kom en prutt!” och fnissar inombords. Det är på en gång världsligt förödande och magiskt helande att ha barn i sitt liv.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Liten gullig snoris

  1. Maria skriver:

    Så fint. Gullunge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s