En bra dag

Vissa dagar blir så bra, fast man har oddsen emot sig.
Efter månader av förkylning, och i lillens fall alldeles för utdragen hosta och småfebrighet, skulle vi till doktorn.

Dagen före hade äldre sonen lekt med en kompis som hade Lego Ninjago – detta förstod vi snart var något mycket spännande. Oj vad han ville ha sådant själv. Vi tog internet till hjälp för att se vilka sorter det fanns, vad de kostade och vad han tyckte verkade roligast. Sonen ville se om han kanske kunde köpa något för sina egna sparade veckopengar, då väntan på födelsedagen skulle bli lång.

Nu är ju allt Lego dyrt som skam, om man vill köpa någon slags sammanhängande set. Det blev en stunds letande bland alternativ och tittande på reklamfilmer med roliga rörliga gubbar. Sonen visade insikt: ”De kan inte röra sig själva på riktigt mamma, det är vissa som tror det på skolan, men jag vet att man får flytta dem själv när man leker.”

Jo, nog ser många leksaker roligare ut i reklamen. Jag har påpekat detta förr och är glad att budskapet börjar sjunka in. Jag är också glad att han hade provlekt med detta INNAN önskemålen dök upp, för nu visste han t ex att han inte ville ha de snurrande grejerna, för de kunde han ändå inte få fart på. Tänk vilken besvikelse att önska sig något och längta SÅ och så är det inte alls som man föreställt sig. Särskilt om leksaken i fråga kostat hundratals kronor. Lek blir så roligt som fantasin medger, tänker jag ofta och förespråkar ivrig fantasi med enkla prylar: toapappersrullar, snören och sånt. Det brukar räcka långt, på många sätt längre än dyrare, färdigbyggda leksaker, eftersom själva byggandet, ombyggandet och utvecklandet kan ta oändligt mycket tid.

Nu hittade han då ett set som kostade 99 kr, 10 veckopengar. Det är många veckopengar visserligen, men han har sparat. Han har. Oj vilken lycka! ”Den som spar han har! Det har jag lärt mig nu mamma!” Jublade han lyckligt, och hade kanske glömt alla tårar och tandagnisslan som låg bakom de surt ihopsparade pengarna. Jag har hävdat vikten att spara länge, men inte heller velat förbjuda honom att köpa saker för de pengar han fått som sina. I början blev det ofta ett Slimedjur eller något annat fynd från automaten direkt utanför affären där lördagsgodis inhandlats och veckopeng utdelats. I höstas blev det ett för mig obegripligt smyckeskrin (5 veckopengar efter prutning) och ett piratpysselset (5 veckopengar där med). Jag har nog lyckats övertala honom att spara iallafall hälften av sina inte särskilt surt förvärvade pengar, för att kunna köpa något lite extra fint senare. Och nu vill han alltså ha Lego, så då ska han väl få köpa det.

Efter skolan hämtades alltså sonen för att få följa med till såväl doktor som leksaksaffär. Oj vilken uppståndelse. Man kunde knappt sitta still i bilen. Sedan blev det spännande väl på plats. In i leksaksaffären tågade jag med två allvarliga gossar i handen. Där lösgjorde de sig förstås, tittade storögt på allt. Äldste sonen frågade själv kassörskan var Legot fanns och stegade i förväg.

Han tittade runt bland sitt Ninjago, och hittade snabbt den låda han valt åt sig. Helnöjd var han. Kunde inte vänta tills han skulle få komma hem och bygga ihop det. Och ännu bättre: visa kompisen att han nu också hade Ninjago! Åh, underbara förväntningar!

Under tiden var lillen nöjd och glatt oförstående. Mest var han intresserad av alla ”Ansikte-Bilar” som det fanns i affären. Glad i hågen hämtade han glänsande förpackning efter glänsande förpackning, tindrade och bar snart en hel hög med sig. För honom var det nog så här: han kom till en leksaksaffär, såg en massa Bilar, såg att Storebror tog sig ett paket och utgick ifrån att han kunde göra detsamma. Mamma frågade om han kunde byta det stora paketet mot ett mindre och visade en glad röd Blixten på det mindre, så det gick ju bra. Bil som bil.

Ur mammaperspektivet verkade bytet rättvist och bra. Min valda Blixten i form av en legobil kostade också precis 100 kr. Han kunde ju få använda sina veckopengar han med, och dessutom delta i byggfesten som komma skulle.

Så drog vi till doktorn. Halsprov skulle först göras på oss alla. Storebror bleknade. Sist detta skedde gjorde det ont tyckte han, och försökte nu med darrande röst slingra sig ur det. Jag provades först så han fick se, men det hjälpte föga. Med blanka ögon gapade han likväl snällt – och vilken lättnad! Det gjorde ju faktiskt inte ont den här gången! Puh! Lyckans leende! Även lillen provades, utan knyst, och båda belönades med varsin studsboll. Sköterskan bekymrade sig först, bollen kanske kunde fastna i lillens hals? Med sedan kom hon på ”Nä just det, han är så svullen – han KAN inte svälja den.” Fördelen med sjuka barn?

Vi satt en stund och läste i väntrummet. En son lutad mot var arm. Livet blir bra mysigt där man minst anar det. Boken tog slut. Lillen knatade iväg till receptionen för att presentera sig. Där charmade han både sköterskan och läkaren som snart dök upp. Undersökningen tog han snabbt befälet över. Tröjan skulle av. Doktorn skulle lyssna på lungorna. Hos dem låter det ”Hää hää” förklarade han, och hos hjärtat låter det ”Dunk Dunk”. Han kan sin ”Totte hos doktorn”, jodå. Sedan stegade han bestämt fram, gapade sitt största och sa ”AAAHH” inför en läkare som började få svårt att hålla masken och tyckte att han kunde bli doktor när han blev stor. Under tiden ritade storebror en teckning åt doktorn och mamma var världens stoltaste. Vi fick mycket beröm för snälla barn den dagen.

Visserligen studsade gossarna sedan runt hej vilt med sina studsbollar, medan jag och läkaren gick igenom hälsostatus i stort, men sådana är de: snälla och sjövilda.

På väg hem köpte jag färdigmat, sushi från Konsums kyldisk i all enkelhet. Sushi är det godaste storkillen vet. Han höll på att spricka av lycka. Jag var världens bästa mamma. Det är skönt att få vara det också, ibland.

Onsdagskväll satt vi så hela familjen samlad kring legobitar och sushi och var så glada så glada. Även om vi nu råkar ha halsfluss hela högen.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s