Till havs med sömndrucken mor

I går var jag nog så nära supermamma jag orkade efter 3 timmars sönderhackad sömn. Inte särskilt alltså, men ändå inte så illa som det kunde varit. Insåg att jag saknade alla ambitioner att ta itu med någonting. Satte mig stället förnöjsamt på mattan med 3 års sonen och var plötsligt mer närvarande än på länge. Det blir liksom mer ork att vara i nuet när man inte hela tiden strävar framåt, eller någon annanstans.

Det var bra där på mattan. Gossen kastade sig om och om igen på den stora kudden som tydligen var härlig att landa på. Han ville bara att jag skulle titta på, och hejja litegrann. Lagom aktivt för min del. Snart bar det av på de sju haven. Kuddhögen var skepp. Han trillade av, hojtade ”OJ OJ!” och behövde räddas. Jag håvade upp, om och om igen. Han var lycklig. Så lite det krävs.

Fast ju längre man håller på desto mer liknar leken en jättelik dammsugare, allt man ser måste vara med. Vi tog en filt som segel, en bandyklubba blev bra åra och ett snöre runt en kudde blev utmärkt fiskelina med napp. Han nynnade nöjd, för det gör man visst när man fiskar. Dra upp kuddfisken som satt på kroken var helt ointressant. Så sjunger man Nationalteaterns ”Till havs” på hög volym, det hör till Saker Man Gör På Havet. Sedan ser man palmer i fjärran, genom en toarulle t ex, och ger sig av till en annan matta, vinkar hejdå till mamma som tydligen måste till jobbet och vips är leken slut för en stund. Det passar en halvsovande mamma.

När man för en gångs skull är en hyfsat närvarande lekdeltagare, en lyssnande istället för ständigt utbildande mamma och tillika är lite för segstartad för att orka ta itu med sopsortering och översvämmade tvättkorgar, då kommer man med ens ganska nära barnen och deras verklighet. Det är en spännande värld som öppnar sig. Det blir lite pinsamt tydligt hur mycket man missar när man går runt lite grann ovanför dem och är upptagen med sitt. Alltför ofta begärande att barnen ska lyssna på oss utan att riktigt ta oss tid att göra detsamma för dem. Och visst har man inte tid hela tiden, men kanske man skulle ägna sig åt lyssnande lite oftare än det dagliga förhöret över middagsbordet (”vad har ni gjort idag då?”), det som ändå bara ger enstaviga svar? Det låter ju värre än det är, jag vet att vi har gott om tid tillsammans jag och kidsen, så det blir ju ganska mycket småprat, men det glider så blott alltför lätt över i ständiga små förmaningar och förklaringar, mer vuxenmonolog än barndialog.

Samtidigt som jag upptäcker och flitigt ägnar mig åt denna mindfulness i föräldraskapet förfaller hemmet fortare än man kunde tro var möjligt. Sjörövarskeppet mitt i vardagsrummet stör inte så mycket, det är ju dagens lekplats. Tillbehören och de små satellitlekarna som uppstått är värre. När de små vildarna äntligen somnat återstår högar av piratutrustning, dyngsura handdukar, mattor och ett översvämmat badrumsgolv att ta hand om. Ja, det blev ett kvällsbad. Det var kul, de blev rena, de skrattade ivrigt, men hjälp vilka vandaler jag närt vid min barm!

Fast det är ju inte deras fel att det är stopp i tvättstugans avlopp, att vattnet samlas i pölar på golvet och mattan sakta börjar mögla. Det är inte deras fel att jag ständigt glömmer blöt tvätt i maskinen, kanske lite för att slippa tänka på det översvämmade avloppet. Syns det inte finns det inte, tänker jag hoppfullt och stänger dörren om eländet.

Barnen har absolut ingenting att göra med de små svarta skalbaggarna som började dyka upp både här och där i huset heller. Först var det bara en. Jag undrade lite, eftersom den dök i köket, om vi hade lyckats skaffa oss mjölbaggar eller något annat otyg. Internetkonsultation gav oss svaret att det antagligen var en vivel. Det var ena riktigt snälla små skalbaggar, visade det sig. Inga skadedjur, enligt Anticimex. Så vi lät den vara. Men den blev till flera. Dök upp både här och där. Var kom de ifrån? Jodå, tvättstugan, det dåliga samvetet. Jag råkade på deras bo när jag undrade hur det kom sig att ett tjugotal drunknat i mopphinken. Fågelfröna var boven i dramat. Fågelfrön är visst mums för vivlar. Moppvatten är inte. Så jag fick utrota dom och passade på att slänga den mögliga mattan i tvätten. Bara för att glömma den igen och låta den surna över natten.

Förra helgen, då var jag husliga bullbakarmamman. Barnen var iväg och lekte hos en kompis, viket gjorde själva bakandet så ovanligt smidigt och enkelt. Jag hann diska och städa loss, till och med damma och ha mig (vilket med lite tur sker varannan månad ungefär) innan barnen kom hem igen. Oj, sådan flit.

Det hela kändes väldigt omoraliskt, närmast syndigt lustfyllt, med ett stänk av dåligt samvete. Jag som brukar predika vikten av att få Hjälpa Till, men allt för ofta tvingas slänga en halv smet efter ett Eget Initiativ från entusiastisk medhjälpare. Vi har fått en raskt fylld kaffekanna med vatten tillsatt i en pannkakssmet, och ett glas mjölk hällt rakt ner i Oboypaketet, t ex. Ingen hit, såvida man inte är 2 år, verkligen älskar Oboy och själv tycker att det är en rimlig mängd pulver att sätta i sig. Lite jobbigare blir det när lillen bestämmer sig för att provsmaka en bit rått kött. Mamma den sporadiska bakteriefobikern får hjärtat i halsgropen och tvättar stackars tungan med tvål, fast sköljer den sedan noga och han klagar inte. Konstaterar bara nyfiket att Jaha, mamma tyckte visst inte att det var en bra idé.

För det mesta går det ändå hyfsat bra, sålänge man inte vänder ryggen till. Raka, tydliga instruktioner, en sak i taget och en och annan stöttande hand is da shit. Har man tid på sig och ögon i nacken så går det, ibland tom bra. Visst får man dammsuga mjöl och pärlsocker efteråt, visst får man deg i soffan och lite spillt ägg på golv och skåpsluckor, men det är ju själva livet. Det är så det är. Det måste vara ok. Man får städa efteråt bara.

Och häri ligger lite problemets kärna. När jag är supermamma i ena ändan, så tippar den andra. Bakas det bullar med barn, ja då blir det stökigt. Visst kan barnen vara med och efterstäda, men då blir det ännu mer merjobb: eftertorka den välta mopphinken, rädda det vrålande barnet när det råkar dammsuga upp halva tröjan eller eftersöka den bortstädade fjärrkontrollen. Ska det lagas finmiddag, städas och fiffas, ja, då hinner man inte med barnen precis. Morrar över deras utspridda leksaker eller parkerar dom framför TVn.

Sköna vara-tillsammans-dagar innebär totalt haveri för hem-maskinen. Vilket, om jag ska vara ärlig, inte är hela världen. Man kan bestämma sig för att göra fint en annan dag istället, kanske. Eller bli rik och skaffa städhjälp.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s