Vi firar jul

Vi firar jul med släkten hos oss numer. Vi bunkrar med värmeljus, ved, whiskey och annat livsnödvändigt. Sjungande snögubbar eller tomtar hör till. Huset är fullt av tomtar i alla skrymslen och vrår, vare sig midnatt råder eller inte. Det är vuxet värre. Men ändå inte: vi har infört knytkalas till julbordet. En fiffig idé för att få ihop både ekonomi och tidsschema utan att bränna ut någon part. Vi fixar nästan bara sallad, fika och skinka.

Skinkan är en stor sak. Ett äventyr bland griljeringar och obegripliga kyldiskar (Vaddå rimmad? Är det samma som lättrökt? Klart vi ska ha ekologiskt! Men vänta… dubbelt så dyrt! Nää, det får bli nästa år, när jag tänkte vara rik). Jag gav mig i år in på mitt livs första försök att koka vår egen skinka. Snålheten bedrar visheten. Detta våghalsiga företag höll på att stupa redan vid insikten att vår jättestora 10 litersgryta är alltför liten. Det fick bli ugnen. Långkok i folie på låg värme. Fettet som dröp av blev basen i en god grönkålssoppa på juldagen. Faktiskt sjukt god! Jag är väldigt stolt över mina husmodersegenskaper (och okey, receptet som jag nästan följde)! Till griljeringen bytte vi skorpsmulor mot pepparkaksdito, det var så långt vi vågade oss på att experimentera, och det blev nog bra. Fast egentligen, helt ärligt, så gillar jag senapen mest. Utan senap smakar skinkan trä.

Jag älskar julen mer än julmaten. Älskar doften av hyacint och gran, det varma dunklet, de tusen juleljusen, brasan som sprakar fast det redan är för varmt av all matlagning. Jag älskar att sjunka ner framför Kalles jul, med glögg och lussekatt i hand. Jag älskar julsångerna, de högtidliga, himmelska och kyrkliga, och de rockigare Elvis-varianterna min pappa impregnerat oss med sedan barndomen.

I år har vi även infört traditionen juldisco. Med Eric Saades ”Popular” på högsta volym springer gossarna huset runt med glittergirlanger virvlande efter sig, ibland som glitterboa, ibland som en svans att försöka fånga i någon slags tafatt. Vi har glitter överallt, men det gör ingenting, det är ju jul. Och jag gillar glitter! Som tur är har vi en öppensinnad storfamilj. På julafton studsas det snällt runt granen och överallt, till sönernas stora förtjusning.

Jag älskar min storfamilj mer än julen ändå. Skönt tillbakalutade och njutandes samvaron sådan den blir. Inom kort låg kusinen på rygg och brottades med sönerna, från köket hörde vi idel skratt och glada illvrål. Det brukar bli våldsamma pingismatcher, charader eller Trivial Pursuit duster. Fast i år somnade jag mitt i. Det gjorde ingenting, det var skönt.

Väl där känns det tyvärr alltid som om julafton försvinner undan lika fort som julbordet. Jag greppar efter tiden, vill att den ska stanna en stund, men den glider lömskt undan, och jag är lite för trött för att hinna ifatt.

Julbordsplock

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s