Från adventstid till julefrid

Vi har jullov. Mellanlandar lite. Det känns både skönt och behövligt. Visserligen är det full fart på sönerna dagen lång, men vi är två vuxna hemma, och Gud såg att det var gott. Jag fattar inte hur singelföräldrar orkar, men jag känner respekt.

Barnen har varit småförkylda fram och tillbaka hela sista månaden. Inget allvarligt sedan vi fick kontroll över astman, men tillräckligt för att vara hemma och behöva pysslas om. Den gode fadern har börjat nytt jobb och vågar just nu inte vabba, pysslandet faller alltid på mig.

När man är hemma och pysslar om småsjuka barn består livet plötsligt av en hel massa timmar att fylla med aktiviteter. Jag hade förutsett detta, planerat för det, ja, till och med i smyg sett fram emot timmar av pappersklippande och pepparkaksbakande. Men så blir man trött: någonstans mellan all snytning, extra matlagning, plockandet av strumpor, disk och små utströsslade leksaker, känns fler projekt inte precis nödvändiga. Det är kanske inte så lämpligt att baka heller när ungarna nyser så det stänker. Fadern var tvungen att resa iväg med jobbet en vecka mitt i lussefirandet dessutom, så dygnet-runt jouren var min alldeles egna.

Oh julefrid. Jag tyckte jag var riktigt duktig som lyckades tassa upp och leka lucia i tidig morgonstund, helt utan guld i mund (fast en lussekatt i magen kändes ändå bättre), för att sedan valla oss alla till två lussetåg, och hinna ta årets julkort på de båda tomtenissarna. Duktigt, pust.

Detta blev t ex inte årets julkort. Det var lite för full fart på både tomte och Rudolf.

Tomten med sin Rudolf

Under tiden barnen ägnade sig åt att ömsom göra sig av med gamla och skaffa sig nya färska förkylningsvirusar, körde min kropp sin vanliga rutin: ”jag har visst lite ont i halsen här nu, men det är nog inte så farligt…” tills den bröt ihop 3 veckor senare, alldeles lagom till lucia faktiskt, i någon hisklig alltöverskuggande, för att inte säga riktigt manlig, förkylning. Det var snor i hela huvudet och jag orkade inte lyfta huvudet från kudden. Fast jag måste. Två dagar till måste jag sköta markservicen innan maken kom hem till hemmets lugna vrå, där den goda frun mötte honom på vingliga ben och skyfflade barnen i hans famn för att sedan somna i en snörvlande skakande hög under en stor filt i soffan. Mycket sexigt. Så kul att komma hem till en varm famn. Detta var inte den sortens förkylning som tänkte ge sig efter en vecka heller, ännu efter jul biter den sig fast i bihålor och hals, men vi struntar i den, vi är ju lediga nu ändå.

Projektivern avtog lite i samma veva. Dock ej hos gossarna, ständigt så ivrigt upptagna av olika byggen, blöta bubbelexperiment, eller undersökandet av precis hur små bitar man kan finfördela en bit papper till när man lär sig använda den kluriga uppfinningen saxen. Jag ägnade dagarna åt att släcka eldar, än här och än där. Hann sällan samla ihop oss kring något gemensamt och kände mig allmänt otillräcklig för det mesta.

Fast visst blev det pysslat. Både marsipanfigurer och smällkarameller åstadkoms. En docka blev det också lite spontant från 6 åringens sida, en piprensarkonstruktion som heter Lisa och vårdas ömt i hyllan som blivit hennes hem. Möbler snoddes från dockskåpet i lillebrors rum, men återbördades delvis av rättviseskäl. Ivrigt försökte jag inspirera till kreativa stordåd genom att visa hur man kan bygga en spis i papp, och nog mottogs den artigt, men det var uppenbart inte en tillräckligt hög standard för piprensar-Lisa. Någon papplåda att sova i var inte aktuell – en riktig dockhussäng var det enda som dög. Tills den gick sönder och fick klistras ihop. En enkel sak egentligen, men mitt i julstöket lyckades jag glömma den under torkningen i hela 3 omgångar under två dagar, innan jag äntligen kom ihåg att foga ihop bitarna också. Med denna fantastiska koncentrationsförmåga kändes det som om julbordet hängde lite löst.

Pepparkaksbak lyckades vi också med. Dagen före julafton bakades sista omgången pepparkakor. Det blev ett vingligt hus, en tomte och ett sjörövarskepp, helt traditionsenligt. En bränd pirat fick vara med på ett hörn.

Pepparkakor á la oss

I första försöket, nästan en månad tidigare, bakade äldste sonen nogsamt en hel bricka full med olika spännande former. Jag beundrade och stoppade in i ugnen. Ställde ansvarsfullt klockan. Kontrollerade. De var lite ljusa än efter de 3 minutrarna. ”Bara en halv minut till” tänkte jag. Famous last thought. Skulle bara diska lite innan nästa koll… och naturligtvis hade de bränt när jag kom att tänka på dem igen, 5 minuter senare. Paniksvettning, närmast darr i knäna. Hur kunde jag göra detta mot min son när han äntligen visar lite hushållsintresse igen? Nå, gossen var trött av allt bakandet och satt och läste… i ilfart skapades kopior, noga kontrollerande att det blev rätt antal av varje sort. In i ugnen, och så presenterades de nya såsom sonens egna. Glatt omedveten om fadäsen var han mycket nöjd med sina pepparkakor.

Det blev naturligtvis fler försök. Pepparkakor kan man baka några om dagen om så krävs, fast det blir så himskans mycket disk. Och mycket deg i magen. Degen är godast, anser hela familjen. Maken och jag tar oss varsin smygklump och smaskar på i TV soffan varje kväll.

Är det jul så är det. Här tvingar vi fram myset. Stressar in i friden. Då barnen äntligen somnat lillejulaftons kväll, då skinkan äntligen kokat klart och ställts ut att svalna, ja då kastar vi oss bokstavligt talat i och ur skumbadet, dyker ner framför brasan där vi pustar liv i elden, kutar ut i köket efter groggvirke och marshmallows att grilla – för jag har bestämt att vi ska MYSA! Ett tu tre är den där, julefriden, ack så skör och bräcklig, men där ändå. Mitt på mjuka mattan i vardagsrummet, där vi nyss farit runt som vildar för att hinna tända om inte tusen så iallafall ett tiotal mysljus innan vi somnar under granen, där hann vi ikapp den. Ahhh. Groggfniss och nödrim. Vår stund.

Granen står så grön och grann i stugan

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s