Mat, trots och tålamodsprövningar

Lillen, snart 3 år, har en energisk personlighet. Allt han gör, det gör han med kraft. Han hoppar och tjoar av lycka, han vrålar i protest, han tar i så han blir röd i ansiktet när han ivrig att hjälpa till deklarerar: KAN SJÄLV!

Viktigast på agendan sedan ungefär ett halvårs ålder har varit uppenbar: han vill kunna saker, vara med, få hjälpa till. Det är nu inte helt enkelt att låta en tultande, vinglig ettåring vara medhjälpare när kaffe ska bryggas, glas ska diskas och mat lagas. Inte helt barnsäkert heller. Otaliga gånger har vi funnit honom balanserande på köksbänkens yttersta kant, letandes bland överskåpen efter kryddor eller skålar som vi kan tänkas behöva. Ibland har han försökt åla sig förbi de öppna skåpsdörrarna också. Han flyttar själv fram pallen så han kan klättra upp, oh ja, det lärde han sig innan han kunde gå utan stöd.

Idag lyckades han, när jag vände ryggen till för att röra lite i stekpannan, skära en böna i tusen bitar med största vassaste kniven i huset och allvarlig min. Här gäller det att ha tungan i rätt mun. Inga hastiga rörelser, inga förfärade mammaskrin som kan få honom att slinta eller rycka bort kniven från mig med risk att istället träffa sig i ansiktet, nejdå, med vänligt uppmuntrande röst och stor tacksamhet över de välskurna bönbitarna lyckas vi manövrera in ett visst mått av mamma oro – ”det blir nog lättare med den lilla kniven, din kniv, den här är ju så stor och besvärlig…” – och han byter, håller allvarligt med om det där med ”min lilla kniv”. Lägger bönorna i stekpannan och känner sig nöjd, medan jag pustar ut och gömmer kniven bättre till nästa gång.

Vi har kommit fram till att det bästa, och säkraste för alla parter, är att han får vara med. Vi kan förklara då, vad man ska göra, hur man ska göra, var det är varmt eller vasst eller halt. Han lyssnar allvarligt. Kommer ihåg en del, men inte allt. Spisen förstår han sig på, och kan röra bland köttbullar och wokgrönsaker som aldrig det. Vi kom fram till att alternativen har varit nästan värre – att han försöker göra om alltihop helt själv när vi gått därifrån. Han har ett remarkabelt gott minne för detaljer. Han vet precis vilka knappar man ska trycka på för att sätta på tvätt- och diskmaskin. Han kan vrida på timern till kaffekokaren, byta filter och hälla i kaffepulver, samt skvimpa vatten över hela apparaten. Det blir kaffe, det blir det.

Det är lite mer riskabelt när han tar egna initiativ. Sätter på tvättmaskinen när kranen är avstängd. Hämtar mjölk ur kylen och glömma stänga dörren. Vrider på knapparna på spisen sedan han satt en av sina små plastgrytor där för att koka vatten, ”laga mat”. Inte på leksaksspisen, nejdå, han vill hjälpa till på riktigt.

Nu har han då fått datorn på hjärnan. Vi har inte haft någon vilja i världen att lära honom hur man sätter på denna maskin, men han kan det ändå. Han hittar ut på internet. Hittar sitt favoritspel bland favoriterna i menyn. Spelar spelet tills vi får fnatt. Att stänga av datorn hjälper föga, eftersom han genast sätter på den igen. Att bära honom därifrån innebär illvrål en god stund. Det kan man väl ta, om det inte vore så att vi ibland behöver göra något annat. Klä på sig och gå ut, t ex. Det är stört omöjligt att klä på någon som vrider sig ur greppet, blir hal som en ål, smälter ner på golvet och sprattlar med hela kroppen. Får man in en liten arm i tröjan så åker den snart ut igen. Det är då man får anstränga sitt tålamod, men lyckas sådär. ”Sluta nu!” hör man sig hjälplöst hojta. Eller så tar man ut ungen i friska luften utan kläder eller skor. Han svalnar snart och går att klä på.

Äta är en annan hjärtefråga. Han vill inte alltid. Hålla fast eller tvångsmata känns inte som fungerande alternativ. Bära tillbaka orkar man bara några gånger, sedan får det vara. Vi andra försöker göra som man ska iallafall. Under tiden kryper lillen åter ner från stolen, går bort till datorn och sätter på den. ”#&%#@ unge” tänker man stilla, men försöker genomföra Trevlig Måltid ändå med resten av familjen. Så plockas maten av bordet efter några sista försök att få lillpalten till bords. Det blir läggdags. NU kommer han ut i köket och frågar efter sin mat, med stora änglaögon och sorgset plutande underläpp. Det är svårt att hålla på några principer här. Vi vet att han behöver mat. Vi vet att han behöver fostras också, MEN – visa av erfarenheten från son nr 1 – vi har lärt oss att det inte är så himla noga med principer jämt. Barn växer upp. Man kan samtala och diskutera mer med dom när de blir äldre. För nu räcker det att göra vår vilja klar, markera när det blir fel, ge ny chans och uppmuntra när han gör ”rätt”.

Även om lillen har ett hiskligt temperament, så har han ett i grunden mycket gott hjärta. Det är så mycket kärlek i de små mjuka fingrarna som tvinnar sig runt mitt hår, klappar pappa på kinden eller blåser och pussar på storebrors knä när han slagit sig där. ”Storebror är fin” säger han milt och klappar storebror på ryggen där de sitter tillsammans på datorstolen och i fullständigt samförstånd turas om med datorspelet. Det är det som räknas, och man får ha det i minnet när han senare skriker i ilska och bankar på allt han kommer åt.

faderskärlek


Idag gjorde vi sushi tillsammans. Jojomensan, fredagens familjeprojekt. Lägga tillbehör på rad på en platta och rulla den till en tjusig rulle är mycket spännande, nästan som magi. Spontant kom sjörövarvisan upp, fråga mig inte var den kom ifrån, och båda sönerna sjöng glatt av hjärtans lust. Under tiden ringde telefonen och en kär släkting ville tala med dem. Mitt i detta glada tjoande begick jag synden att själv rulla ihop en rulle. Det skulle jag ju inte gjort, fick jag veta. Med kraft. Oj oj så det sprutade tårar och snor. Hälsovårdsnämnden skulle ha invändningar, vi fick bära bort oss från sushibaren. Tvätta ansikte och händer. Men det var inte svårt att ha tålamod idag, som väl var. Jag bar lillen i famnen, lät honom skälla på mig tills jag fick klart för mig precis vad felet var, framvrålat mellan hulkningarna. Jag kunde se honom i ögonen, klappa på kinden, säga förlåt för att jag rullat ihop rullen utan honom, förklara att vi kunde göra en ny. Gråten stillnade, hoppet tändes åter. Jodå, det blev ännu en rulle och entusiasmen fann inga gränser. Det blev första gången han faktiskt åt upp all sin sushi, så kul är det att äta det man själv varit med att laga.

Då känns det så bra. Att backa ett litet steg för att kunna hoppa fram tio meter tillsammans, det är klart värt det!

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s