Sjukstuga

Under förra helgens storstädning städade jag ut spjälsängen från vårt sovrum. Ett stort steg för mänskligheten och nattsömnen, tänkte vi.

Första natten vaknade vi av att 3 åringen, lite småvilsen men i vanlig ordning go och glad, trummade på tvättunnan i hallen vid 4 tiden på morgonen. Han är musikalisk han, gillar ljud, rytmer och sånger. Särskilt på morgonen, för då behöver alla vuxna livas upp, det har han förstått. Morgonen därpå dansade han lyckligt in till oss i förhoppningen att det var morgon redan vid 3 tiden. Sjöng käcka godmorgonvisor gjorde han med. Väckte storebror förstås. Och vi var ju tvungna att berätta hur duktig han var som sovit i sin egen säng, på sitt eget rum, innan han lotsades ner i vår säng för att komma till ro igen.

Visst kom han till ro, och höll oss sedan effektivt vakna precis som vanligt. Själv sover han gott förstås. Nöjt på tvären över alla kuddarna. På något sätt somnar man till för en stund då och då, men vaknar alltid ganska snart av små fossingar i ansiktet.

Så kommer storebror tassande och känner sig ensam. Han får inte plats han också, så är det bara. Han har en extramadrass på vårt rum just för detta syfte, men han tycker det känns så ensamt där. Särskilt när lillebror nu ligger mitt i stora sängen. Han vill också sova i gröten med oss och smyger in aldrig så försiktigt under täcket, för att liksom inte märkas. Knök, skump, bök – nej lilla gubben, det går inte… Jag drabbas av en blandning av dåligt samvete och självrättfärdighet. ”Inte ska väl han behöva ligga själv på sin madrass när lillen får sova här!”, ”Men han är större, han borde kunna…”, ”Hallå, du själv sov minsann hos din syster tills du var 12!!!”, ”Men jag behöver sova nuuuu!!!” De inre rösterna har fullt inbördeskrig inom loppet av en minut och sedan är det stört omöjligt att somna. Nå, vi fixar det hela med spjälsängsmadrassen, som precis får plats bredvid min säng. Då kan storebror sova där, helt intill och hand i hand utan att trängas. Själv försöker jag tysta rösterna i huvudet, ”Hörni, ni kan väl vara lite tystare därinne, vi försöker faktiskt sova lite här utanför!”. Såsmåningom lyckas det.

Vad händer därnest? Jo, när vi väl resignerat, bäddat båda extramadrasserna och tänker att vi aldrig någonsin kommer att få sova en hel natt, eller ha vårt rum för oss själva igen – DÅ sover båda barnen hur gott som helst, i sina egna sängar och rum, ända till 6. Fantastiskt.

Natten därpå har vi drabbats av storhetsvansinne. Vi tror oss vara duktiga föräldrar som fixat detta nu och unnar oss stanna-uppe-kväll. Naturligtvis är vi då tillbaka där vi började. Vaknar 03 av käcka sånger, den här gången sjörövarvisor. Vi lotsar i säng och inser att lille glade är kokhet. Jaha. Så var det dags igen alltså. Storebror kommer snart tassande han med, inte fullt lika febervarm men nästan.

Det blir sjukstuga. Frukost på sängen. Yoghurt på lakanen. Smulor och oätna smörgåsar hittas senare under täcket. Barnen är nöjda. Frukost på sängen är ju jättemysigt, tycker de.

Hela konceptet sjukstuga rimmar dåligt med mitt nuvarande intresse att Hålla Rent. Efter städmanin kom nämligen ”stöka inte till i mitt nystädade hus” fasen. Jättetråkigt för barnen, som hämnas genom att bli oerhört pyssliga i samband med sin skumma febersjuka. Sortering och utrensning a la Feng shui tillsammans med sjuka, pyssliga barn är något kontraproduktivt. Så fort jag rensat fram en Fri Yta täcks den av pärlor, lego, kritor samt travar med teckningar.

Själv motarbetar jag aktivt min ambition att hålla huset i nystädat skick, genom att bli maniskt grundlig. Jodå, nu töms bastun och vinden på tänkta Loppis prylar. Garderoben grovrensas: påse efter påse med kläder radas upp i hallen för att transporteras till valfri välgörenhetsinsamling. Plötsligt får klänningarna plats på galgarna igen, de har fått trängas flera på varje ett tag.

Nu sorteras dessutom sisådär 200 Bamsetidningar i nummerordning, lösa sidor klistras på plats och de som tappat så stor del av innehållet att de blir obegripliga kastas, i smyg, bakom ryggen på barnen. Onda jag.

städning pågår?


3 åringen är nöjd med att få hjälpa till med tejpningen. Detta är en konst han nu bemästrar. Tejpen kommer inte bara på pappret någonstans, utan klistras skickligt på var sida om revorna. Han får beröm och vill aldrig sluta. Det går åt mycket tejp. När han tröttnar slänger han sig på mage bland tidningshögarna och simmar runt lite så sidorna yr. Då får han ju mer att tejpa sedan, jättefiffigt. Det uppskattas inte helt av sorteringsvansinniga mamman. Vi tar TVn till hjälp, det håller dom stilla i soffan en stund i allafall.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s