Fredagsmys och änglavakt

Det har varit en utbildande helg. Vi har lärt oss att inte klämma händer i bildörrar, till exempel. Eller banka vinglas i bordet, ty då spricker foten mitt i lilla ilskna näven.

Jo, men så är det. Mitt i fredagsmyset smyger sig katastroferna in och skickar adrenalinnivån i taket, bara för att hålla oss vakna och alerta. Just den här gången hade jag ju gjort mig till alldeles väldigt, så det var klart att jag behövde sättas på plats lite.

Vårt fredagsmys börjar med att gå på kondis och köpa med oss varsin kaka hem. Det är en stor valritual, var och en ska ha just sin favorit. Alla nyinkomna sorter ska tittas på, övervägas noga och kontrolleras för eventuellt nötinnehåll. Sedan knycklas hela kalaset ihop i små papperspåsar och mosas till smulor på vägen hem. En del hamnar även i magen på lillkillen. Väl hemma ska så de väl utvalda och ihopknölade kakorna nogsamt delas i lika stora bitar så att alla får smaka av varandras. Det är inte logiskt, men ganska gulligt, och så får det vara.

Den här fredagen skulle vi hämta pappa på jobbet innan myset började. Viktigt möte, stora ting. Vi kanske skulle få anledning att fira lite karriärsvinningar. Barnen packades in i bilen och vi drog till skogs så länge. Ytterst idyllisk skogstur blev det. Okey att hela världen är höstgrå och lerig, gångbroarna slippriga och lillen trillade flera gånger, de var lika glada för det. Man kunde titta på sniglar och ekorrar, lyssna på fågelsång, leka djungel, pluppa vildäpplekart i ån och se dem flyta iväg som små båtar. Storebror vågade balansera ut på en stock till en liten gräs-ö. (Väl framme tittade han sig omkring och sa lite besviket: Och nu då? Jag tror det var en av livets små lektioner.) Det skuttades, klättrades och sjöngs sånger av hjärtans lust.

Det var idyllen det. Berg och dal banor måste ha en topp för att man ska kunna åka ner riktigt fort sedan. Vi åkte till pappa. Hans möte drog ut på tiden. Barnen blev kinkiga. Vi fick handla torra bullar på ICA under ett eller annat småhysteriskt mammaanfall.
Mina kära barn beter sig likadant på affären som i skogen: glatt griper de tag i kundvagnen och rusar iväg på upptäcktsfärd, leker gömme bakom hyllorna, plockar entusiastiskt åt sig hundratals varor som de tycker vi kan behöva, eller så frågar de aldrig så rart ”mamma vad är det här?” om lika många varor.
Nå, svettig mamma lyckades styra ut oss genom kassorna såsmåningom och parkera oss på den tuggummi- och snusfläckade bänken utanför. Till oset av cigarettröken från våra bänkgrannar serverades så mindre fredagsmysiga brödbitar åt barnen. Äntligen var pappan färdig med mötet. Utfallet var lite oklart, men fira lite kanske vi vågar ändå?

Det var iallafall för sent för att hinna komma hem och laga mat. Det fick bli hämtmat. Vi lyxade med sushi. Pappa hämtade och stoppade in i bagageluckan, stängde den och gick runt bilen. Det hördes ett stigande illvrål bakifrån. Ungefär som Emils pappa när han fastnar i råttfällan. I ett av de där momenten där varje millisekund biter sig fast på näthinnan som skulle den aldrig ta slut, ser jag äldste sonen sitta med armen lyft över huvudet och handen fastklämd bakom sig, i bagageluckans övre kant. Han skriker så jag vet inte om öronen eller lungorna ska brista först. I ultrarapid hör jag mig vråla ”öppna dörren!!!” och kan inte för mitt liv komma ihåg att det heter bagagelucka. Vilket leder till förvirring. Pappan öppnar framsätet och frågar mig vad det är, men just då vrålar jag och sonen lika högt och viftar omkring oss i frenetisk men ordlös panik. Han springer runt och öppnar några olika dörrar i likartad panik, tycks tro att det är mig det är fel på, innan jag lyckas kränga mig ur bälte och säte, öppna bagageluckan och kasta mig till gossen för att undersöka förödelsen som var hans hand.

Det var ingen förödelse. Det var en klämd hand och rädd pojke, men inget brutet, inget blodvite, ingen inflammation ens. Vi fick ett glas vatten från sushirestaurangen att stoppa handen i, det blåstes och pussades och efter en stund var allt bra igen. Utom min hals. Skrika gör ont.

Det blev iallafall fredagsmys med både sushi och kondiskakor, och alla var nöjda. Utom lillkillen som vid något tillfälle efter middagen ville leka med vinglaset som stod kvar på bordet. Det var ju inte en bra idé, tyckte vi. Försiktigt, tyckte vi. Kan själv, tyckte lillen och markerade sin ståndpunkt tydligt genom att banka glaset i bordet. Det sprack såklart. Mitt i handen på honom. Förvånad öppnade han handen och såg den smala foten dela sig på mitten och falla i bordet med ytterligare kras.

Oj så snabba mammor kan vara ibland. Kvickt fram och fånga handen innan den åter sluts om tunna vassa glassplitter. Kvickt plocka osynliga glasfragment från den lilla näven som nu kränger väldigt upprört och inte alls vill bli hållen fast. Kvickt trolla fram en servett och doppa i ett vatten för att badda bort det sista, och så tvätta skyndsamt, till ljudet av kränkta vrål. Det här gick ju inte riktigt som någon hade tänkt sig. Lillen var ledsen, och lite ängslig. Vi fick förklara: ”Glas går sönder så lätt. Man måste ta försiktigt.” Lillen föreslog att vi skulle laga glaset med tejp, det funkar ju så bra på teckningar?

Det blev ännu två av de där stunderna när jag efteråt känner att vi har haft änglavakt. En sådan tur vi har ändå. Mitt i röran haglar katastroferna emellanåt, hamrar ner som de brutalvassa glasbitarna från hallampan gjorde häromåret, då fadern bar sonen på sina axlar och glömde ducka. Det blev djupa hack i golvet, i byrån – men sonen fick bara en lätt bula och glassplitter i håret. Det var allt. Faran ligger där och lurar som en oskyldig taklampa, visar oss sina rakbladsvassa tänder och morrar, men tycks nöja sig för stunden med att skrämma upp oss ordentligt. Visa oss vår plats i näringskedjan och på jorden. Nöjd med väl förrättat värv vänder den oss sedan ryggen för ett tag till.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s