Och så var det höstförkylningar igen

Jo, det är onekligen höst. En veckans inskolning på dagis, sedan var det kört för lillkillen. Hosta och nattliga kruppanfall, feber och rossel. Svår gnällighet när andnöden ger en för honom otypisk energisvacka. Ja, vi har mediciner. Han ska ha dem förebyggande under förkylningssäsongen, är det sagt. För oss innebär det 10 månader om året. Sommarpausen är uppenbarligen över.

Dagis inskolningen verkade annars gå bra. Lite jobbigt i början med små (inte särskilt illasinnade men dock) stöddiga 2 åringar som vill hålla på sitt och visa nykomlingen sin plats, helst i gruset. Att se det lilla hjärtat knata fram mot kompisarna med öppet sinne och ett stort leende för att sedan bli misstänksamt bortstött är som en dolkstöt i modershjärtat. Själv är han ju så snäll, sjunger, skuttar, ler och vill kramas, vill leka tillsammans, uppmuntrar glatt sina kamrater (så liten han är, det är ganska förtjusande att höra ”såå fiiint!” av en 2 åring) och delar oftast gärna med sig. Han är som väl är ganska stadig i sin självkänsla och med lite vuxenstöd kommer han igen, denna gång med större framgång. Vid veckans slut hade han charmat sig in i gruppen, kändes självklar och glad. Vi får väl göra om hela proceduren när han så småningom blir frisk.

Lillkillen är egentligen både viljestark och framåt, men det är klart ganska sunt att vara lite försiktigare i en ny miljö och en ny grupp. Jag kom på mig med att hejja på hans högljudda protester när han blev orättvist behandlad, eftersom det är en god överlevnadsstrategi i barnomsorgen. Hellre synas och höras än låta sig puttas undan, tänker jag. En klar skillnad mot första barnet som man ville skulle uppföra sig så väl så väl – stackarn älskas av vuxna för sitt artiga sätt, men bland barn får han inte en syl i vädret. Med honom får vi öva på högljudda protester och uppmuntra till visst självförsvar. Även mot lillebror eftersom han är så rädd att göra honom illa om han t ex rullar ur ett kramöverfall.

Skolgossen skuttade i alla fall med friskt mod genom första skolveckan. Trivdes hur bra som helst. Har hittat ny kompis att leka med på eftermiddagarna. Mammas oro helt obefogad. Roliga aktiviteter. Snälla barn. Pedagogerna tycks veta vad de gör. Puh! Sedan blev han också förkyld.

Nu är man alltså hemma med två sjuklingar, och snorar själv ikapp med dom. Helst hade jag velat krypa långt ner under närmaste täcke med en god bok och en stor kopp thé inom armlängds avstånd. I all hemlighet hade jag antagligen frossat i choklad och allehanda sötsaker också, bara för att jag tyckte så synd om mig. Istället har man nu alltså hemtjänst: torka näsor och byta blöjor, servera nyttig fruktsallad och tvätta, diska, laga mat och förstås diska lite till. Vi har byggt lego, ritat, tvättat bort ritkladd från bordet, kastat badboll och läst saga. Gjorde en liten räkneövning med storkillen och visade hur sommar och vinterfenomenet funkade med hjälp av jordglob och lampa, tills storkillen suckade, log trött och sa: ”nu blev det visst lite för mycket mamma!” Han har rätt så klart. Överarbetat som vanligt. De får kolla på ”Mamma mu” på TV istället. Äta lite kex. Sjukmysa. Inte så tokigt egentligen. Mamma hinner både dricka varmt kaffe och blogga!

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s