Inte röra sågen mamma!

Jaha, så var hösten här. Lillgossen hann prova på dagis i en vecka innan första förkylningen slog till. Den smittade mig omedelbart. Vi är lika ynkliga båda två. Nä, han är sjukast: Hostar och rosslar, trots astmamedicin och nässpray. Men jag är ynkligast: Trött och höstdeprimerad ser jag framför mig mörka dagar, ständigt ösregn och en oändlig räcka med sjukdagar, snorpapper och tvätthögar.

Nå, livet är till för att övervinnas. Upp och hoppa, säger jag till mig varje morgon när klockan ringer för duktiga stora skolkillen och hans lika duktiga fader som ska dra iväg och ordna med försörjningen åt sjukstugan. Det är tungt att gå upp klockan 7 tycker stora skolkillen och vill gärna dra sig på kudden. Så mamma får leka klämkäck, skutta upp och le, dra på sig något inte alltför pösigt, bälga kaffe och vinka glatt adjö innan hon vräker sig i soffan med feberdimmig blick med snoriga lillebrodern i famnen.

Han är också demoraliserande i sin trötthet. Vill ingenting, bara titta TV och spela datorspel. Detta är inte något vi gärna uppmuntrar till, även om det tillåts i små doser. Lillen blir oerhört förnärmad när jag föreslår någon annan uppbygglig aktivitet, typ Lego eller ett brickspel lämpligare för 2 åringar än en massa musklickande på Bolibompas hemsida. En 2 åring kan protestera högt. Han kan smälta till en oformlig klump på golvet. Han kan klamra sig fast vid datorbordet. Han kan se föraktfullt på mina kritor och målarböcker, i svåra fall förtydliga sin protest genom att kasta kritorna i golvet så de går sönder, men då ser han också genast oerhört skyldig och lätt skamsen ut, underläppen tjurigt utskjuten, blicken nedslagen. Han gör sig iallafall förstådd: Han vill inte. Nå, jag vill inte sätta på datorn heller. Då gör han det själv. Hur visste han hur man gjorde? Och hur tusan hittade han ut på Internet?

Nåja, mamma går ut minsann. Duktigt. Skaffar sig Solljus och Frisk Luft. Tar med sig kaffekoppen, lite frukt och protesterande lillkille. Dukar upp mysigt med solstolar på den lilla gräsplätten. Lillen kommer av sig i protesten och äter snällt frukten.

En liten skördetur hjälper upp humöret ännu mer. Vi hittar ett smultron, en tomat och några bönor, fast lillen hade gärna sett några jordgubbar också. Det hade jag också gärna sett, då runt midsommartid, när det faktiskt fanns jordgubbar i landet. Det var bara det att lillen åt upp dom alla, innan de hann bli rosa ens en gång. Han letar ännu flitigt, varje gång vi går förbi.

Läxan gick hem senare under sommaren, när han inte fick plocka omogna äpplen. Så nu förbjuder han mig att plocka våra, fast de är röda. ”Nej mamma, inte plocka äpplen, inte mogna!” förklarar han. Jag förklarar att de faktiskt hunnit mogna nu och vi kommer överens om att smaka. De var sura. Jag får ge tvååringen rätt.

Sedan ska det snickras. Barnen har en verktygslåda och några brädstumpar att öva med. Lillkillen citerar för tillfället Alfons pappa: ”Inte röra sågen! Aja baja!” Hojtar han lyckligt medan han spikar. ”Sedan piken tasig, måste ta bot, måste ha tången” förklarar han för mig. Jag hjälper till att drämma ner en spik en bit i brädan så att han inte ska slå sig på fingrarna som Alfons. Det har han gjort ibland, bara för att göra allt som Alfons gör.

Får för mig att göra något nyttigt jag med. Hugger sekatören och går lös på häcken. Snart behövs en grensax, och när inte den räcker till längre krävs en såg. ”Inte röra sågen mamma!” sägen lillen. Strax därpå hör man ”Ja akta mig för gula sågen mamma” medan det hörs ett misstänkt skrapande. Han kör en Ronja förstår jag, och myser. Allt farligt måste undersökas, noga. Bara han aktar sig är det okey, tror han. I fallet Gula Sågen går det utmärkt. Gula sågen är mjuk och slö som en gammal smörkniv.

Snart har jag fyllt halva trädgården med en grenhög. Man kommer inte fram längre. Vi blir myggbitna. Tappar sugen. Går in och sätter på TVn iallafall. Storebror kommer hem från skolan, helnöjd med att finna trädgården förvandlad till pinnhög. Han kastar sig in i labyrinter och tunnlar, trasslar lyckligt in sig och hittar inte ut. Lillebror får upp farten igen och jag med.

På eftermiddagen kommer så fadren hem. Han finner mig inne i häckdjungeln, med sågen i högsta hugg. ”Inte röra pappas såg” säger han, på skoj. Det skulle han inte gjort. Lille papegojan repeterar, oupphörligt, frasen i en halvtimme. Jojomensan, här lär vi barnen könsstereotyper av hjärtans lust, fräser jag ilsket medan fadern lika ihärdigt som fåfängt försöker ta tillbaka: ”Mamma kan såga, mamma behöver inte akta sig, det är mammas såg också…” Lillen blåvägrar ta till sig denna nya information. Han har hört pappa låta nästan som Alfons pappa, mamma är omyndigförklarad och själv står han utanför hela systemet, genom att då och då tillägga att han själv aktar sig för sin såg, vilken han håller i högsta hugg.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Inte röra sågen mamma!

  1. Maria skriver:

    Hahahahaaaaaaa! Stackars J, där trampade han allt i klaveret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s