Barnfamiljskväll

Vi har alltså haft en flitig eftermiddag av brödbak och allsköns köksprojekt. Det var varmt, svettigt och oerhört mjöligt.

När kvällen kom efterstädade vi föräldrar med stor flit bakom barnens ryggar för att slippa hela disk-slabb-röran och den vanliga översvämningen som hör till deras välvilliga medverkan i just den aktiviteten. För tillfället mätta och trötta barn smetade ner TV soffan med mjöl som på något vis lyckats undkomma vid badet. När föräldrarna var lagom utmattade var tyvärr filmen slut och barnen på nytt fulla av energi. Kanske pannkakorna bar skulden.

Det blev studsmatta en stund, sedan var de plötsligt övertrötta och ville ingenting. Inte gå in. Inte borsta tänder. Jag tänkte stilla detsamma, men föräldrar får inte bli övertrötta. Får inte klappra ihop, lägga sig på golvet och vägra vara till minsta nytta. Jag har prövat. Det blir lite kul, men hjälper inte så långt. Man får bita ihop och hoppas ungarna lär sig detsamma såsmåningom. Skönt att man kan bära dom ännu ett par år.

Borsta tänder är svårare när samarbetsvilja saknas. Hamnade så i tandborstfäktning med liten 2 åring. Först ville han borsta själv. Jaja, jag tog den andra tandborsten (rutinerade föräldrar har mer än 1). Men se då knöt det sig alldeles och skulle inte öppnas någon mun alls. Vildsint fäktade han bort mig och min tandborste med sin. Där drabbade mig föräldramelankolin, som ett tacksamt töcken. När tålamodet tryter är den att föredra framför hysteriska utbrott. Tog alltså med stillsamt lugn den lille i knät och väntade. Han pressade ihop munnen till ett streck. Efter en stund kände han också att situationen var smått komisk. Han började fnissa. Då kunde mamman lirka in tandborsten en liiiten bit, borsta en framtand under glada tillrop. Munnen kneps ihop igen. Tålmodig väntan. Nytt fniss, försiktigt borst. Bristen på bråk gjorde leken ointressant för honom så snart gapade han stort och lät mig slutföra uppdraget, under fler glada tillrop. Måste erkänna att jag blev förbluffad. Det gick fortare än väntat.

Så ligger man där i sängen till sist, med liten vetebullsklimp intill sig. Han virar in fingrarna i mitt hår, pillar med mina fingrar och ber med den mjukaste tillgivnaste lilla röst mig att sjunga alla godnattvisorna, i tur och ordning. Jag sjunger lydigt om än inte så vackert. Pussar de runda kinderna och berusas av den mjuka bebisdoften. Här och nu, bara vi, så fint. Känner oändlig tacksamhet.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s