Har vi glömt?

Har vi vuxna glömt hur det är att vara barn?
Mörkrädslan, skräcken inför fantasiernas monster, tjuvar och jättejättestora spindlar?

Jag hör ofta föräldrar liksom sucka över barnens jobbiga, ja rentav barnsliga, begäran om Räddning i Nöd. Den surrande flugan, irriterande myggan eller möjligen den mer respekterade getingen. För de minsta något okänt, något obehagligt, något vi vuxna beslutsamt slår ihjäl vid första anblick – är det så konstigt att de ber oss om hjälp när de stöter på dessa verklighetens monster?

Vad jämför vi med? Vårt vuxet relativa synsätt gör gällande att barnens småskaliga problem är mindre värda ut ett globalt perspektiv. Men barnen kan inte ha ett globalt perspektiv. Knappt ens ett lokalt. De lär känna sin värld en liten liten bit i taget, med början här, i den omedelbara närheten. Frågan kan ställas om vi själva är så himla storsinta när det kommer till våra egna små fobier, nojor eller krämpor. Vårt globala perspektiv påminner gärna om att jordbävningar, terrorattacker eller andra katastrofer ligger och lurar runt hörnet. Vår stressnivå skuttar ofta upp några nivåer i mötet med något nytt eller oväntat.

Men barnen, från dem väntar vi oss moget övervägande, beslutsamt tillrättaställande och allmän förståndighet.

Visst förstår jag poängen med att inte skrämma upp barnet för alldagligheter. Att lära dem hantera sin omvärld. Slå ihjäl den där myggan, t ex. Se upp för bilar. Men vi får göra det med viss ödmjukhet, med välvillig respekt och förståelse för barnets upplevelse. Sedan kontra med ett vuxet informerande perspektiv, och praktiskt förslag till lösning. Inte irritation för att barnet är barn.

Minns du inte själv? Känslan, när du ligger under täcket, ser skuggor röra sig på väggen, hör misstänkt knarrande ljud utanför och ditt hjärta bultar så du tror att det ska spränga dig inifrån. Minns du hur du fryser fast i hela kroppen, inte vågar skrika, kryper under täcket och darrar? Väntar, väntar… ingenting händer. Tiden går, kanske en timme. Fantasierna skenar, mardrömmen är levande. Till sist smyger du dig in i föräldrarnas sovrum. Vågar knappt sätta fötterna mot det kalla golvet där allsköns fasor kan lura, men gör det tillsist ändå för att du inte står ut med ensamheten längre… Där inne luktar det tryggt. Där andas ni lugnt. Det är varmt.

Klart att vi ska ta emot vårt lilla tröst- och trygghetssökande barn!

Den kärlek och omsorg som barnet fått ta emot är det ofta generöst med att ge tillbaka till sin omgivning. I vänlighet mot, i det milt pedagogiska förklarandet för, och omsorgen om nallen, dockorna eller ett litet syskon. Det är detta som är din största investering i ditt barn. Dess sociala kapital. Dess inneboende tro på det goda. Dess trygghet och optimism. Det är bevisat sådant som ger ökad överlevnadschans och framgång i svåra stunder, vid sjukdom, motgång eller katastrof.

Nalle har badat

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s