Lattemammor vs bullmammor

Lattemammor: på gott eller ont?
Ja, jag är ju inte så hipp och med i debatten som söderstockholmarna, men så mycket har jag förstått, att lattemammor känner sig utskällda. Av vem eller i vilket sammanhang vet jag inte, om det är ett mediadrev eller föraktfulla toner som hörsammats från de otämjda bullmammorna på landet. För dessa grupper sätts gärna emot varandra. Bullmamman, den självuppoffrande bakåtsträvaren, som föraktas hänsynslöst av lattemamman och hennes anhängare. Och vice versa. Lattemamman framställs emellanåt som en självcentrerad modebrud med bebisen som en käck accesoar.

I själva verket tror jag inte att skillnaderna är stora mellan de tu. Ingenting säger att en mamma som gillar att baka bullar är mer självuppoffrande eller mer inriktad på att ta väl hand om sina barn än en mamma som gillar caféliv. Skillnaden kanske är ekonomisk, eller en fråga om hur man bor och brukar umgås? Båda tycks gilla fika!

Kanske beror problemet på hur lattemammorna i debatten själva definierar sig? Som någon som INTE tänker vara självuppoffrande iallafall.

Det är här något blir fel, känner jag. Varför ska det plötsligt vara fel att uppoffra sig? Är det inte lite det som hela föräldraskapet går ut på: att ge plats för en ny liten människa, att ge barnen den bästa möjliga start i livet, av alla krafter som vi någonsin kan uppbåda? Frågan är kanske varför man alls skaffar barn, om man inte är beredd att offra en del av sin bekvämlighet och sina egenintressen för barnets skull? Att argumentera annorlunda ger mig en fadd bismak av att vissa fördomar kanske stämmer då – att många föräldrar av idag är så upptagna med att förverkliga sig själva, behålla sin sociala identitet och greppet om sitt ungdomsliv – att barnens väl och ve kommer i andra hand? Nu tror jag inte att det är specifikt ”lattemammor” som eventuellt pga fikahänget riskerar försumma barnen, eller att majoriteten av dagens föräldrar skaffat barn för att de ser gulliga ut som accessoar.

Man kan städa och baka bullar hemma för sin egen skull, för att upprätthålla en perfekt fasad och på intet vis låta barnkladd invadera tillvaron. På samma sätt kan man dra runt på stan, hänga med kompisar och skaffa barnvakt så snart bebisen kan dricka välling för att gå ut och festa, och på intet vis signalera till omvärlden att man låter sig begränsas av en unge. Det är bara det att det är livsnödvändigt för barnet att få vara nära, få bekräftelse, synas och höras, få kontakt med sina närmaste omvårdnadspersoner. Man kan inte puffa fågelungen ur boet innan den kan flyga. Mammor och pappor behöver vara just mammor och pappor till sina barn, inte tonåringar, inte kompisar, inte utbytbara barnvakter.

Man kan också vända på det. Man kan städa, baka bullar och plocka blommor ELLER gå på stan och ta en fika för det gemensammas bästa. För att man vill ha det fint och mysigt tillsammans, och för att utbilda barnen i hur livet går till. Man kan sköta sina måsten och sina intressen i takt med barnen, med hänsyn till deras förutsättningar och behov. Man kan prata med och involvera de små efter förmåga. Så kan både ”bullmammor” och ”lattemammor” vara socialt tillgängliga och utvecklande för barnen. Iallafall om de kan tänka sig att byta roller då och då – för alla barn behöver få utbildning i både hemmets och den offentliga miljön.

Någon menar att det är kvinnoförtrycket som skapar denna ”hets” mot lattemammorna. Att protester uppstår för att kvinnor vågar ta plats i det offentliga rummet. Särskilt ammande kvinnor. Detta är tänkbart. Visst finns det folk som har den tråkiga inställningen. Jag har säkert stört en och annan när jag behövt amma i ett offentligt rum. Vi har skylt oss så gott vi kunde. Inte för att jag tycker att det är skamligt att amma, tvärtom är det det vackraste och mest intima som finns, men kanske just därför. Ammande mammor ska ha plats i samhället. Dock gärna, just i amningsstunden, en lite avskiljd plats, så de tillåts få ro. Det kan få vara lite privat. På IKEA provammade jag en soffa i ett hörn. Vid köbildning på ICA stod vi inför valet: skrikande bebis i 10 minuter, eller amma med bebis i famnen? Det blev det sista, för allas skull. Inte var det nöjsamt, men nöden har ingen lag.

Personligen tror jag ändå mer att ev störning handlar om att vagnarna tar plats i det offentliga rummet. Folk som strosar på stan och möter en barnvagnskaravan, gärna i bredd, kan bli lite irriterade. Folk som går in på caféets toaletter och möts av doften av färska blöjor, ibland ackompanjerat av kladdiga handfat och skötbord, tappar kanske aptiten på sin egen fika där ute. Jag är mamma, jag vill själv kunna strosa på stan och gå på café eller restaurang med mina barn. Men jag ogillar andras efterlämningar. Att visa hänsyn, städa upp efter sig och gärna slå in förbrukade blöjor i en påse tycks inte självklart för alla.

Det har höjts varnande fingrar och larmats om lattemammornas bebisars försenade motoriska utveckling. Detta pga att de sitter i knä eller ligger i vagn för mycket. Men ärligt, om bebben sitter i knät på café en-ett par timmar ett par dagar i veckan – hur farligt kan det vara? Det måste ju handla om fler saker än så? Det kanske finns mammor som spenderar många timmar på café varje dag, och då kanske risken är större, men någon sådan har jag aldrig träffat.

Mina båda gossar var något sena grovmotoriskt pga sin storlek (gick sina första stapplande steg på ettårsdagen). Det hjälpte inte mycket med lekmattor där. Det var mycket armar, ben och massa att hålla balansen på. De föll hårt när de föll, så de höll i sig länge. Klokt av dom, tyckte jag. Som säkert, bara för att toppa dåliga-mammor-ligan- curlade genom att erbjuda mitt pekfinger som stöd. Denna lätta försening ansågs förvisso helt normal på BVC. De påpekade också insiktsfullt: alla barn är olika, och utvecklas olika fort på olika områden. Om ett barn går en eller två månader senare än ett annat barn så är de antagligen ikapp varann inom ett år. Och det andra barnet kanske pratar senare.

Mina barn fick sitta i knäet. På café någon gång, men oftare hemma, eller på lekplatsen eller i parken eller var man nu råkade befinna sig. De satt där för att det var mysigt. De krallade iväg när de ville. Jag utsatte även mina barn emellanåt för barnmatstolar, bilbarnstolen, babysittern, babygungan, barnvagnen eller bärselen. Stackars barn till att sitta stilla mellan varven. Fy oss, att inte gympaträna barnet i magläge varje vaken stund.

Samma med gåstolen – oh, syndfulla ting, men lyckans verktyg för mina barn! Med dess hjälp kunde de ta sig fram och undersöka saker de inte nådde från sitt sitt- eller magläge. Hela de maxade 20 minutrarna om dagen i gåstol har jag alltså handikappat sönerna, för deras höga nöjes skull.

Det kanske är hemskt dåligt att tillåta dem denna glädjens stund om det försenar deras egna stående och gående med ett par veckor eller rentav en månad. Men jag tycker nu inte det. Om 6-12 månaders bebisen nöjt knatar runt i den en liten stund om dagen, så tror jag knappast de har bekymmer med motoriken 1 år senare. Det är liksom ingen tävling att springa först. Eller?

För ordningen skull ska jag väl påpeka att båda gossarna idag har alldeles utmärkt grovmotorik, god kondition och balans, så det tycks inte ha blivit permanenta skador av denna deras tidiga barndoms sporadiska stillsamhet.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s