Fåfänga

Jag ska inte påstå att jag saknar fåfänga. Visst vill man se snygg ut som mamma. Det brukar uppfattas som tecken på att man ”lyckats” på något vis. Och lyckas vill man ju, med det yttre, så att folk kan se. Annars är det ju inte mödan värt.

Som höggravid med första barnet i magen stolterade jag runt med värsta volangkjolarna draperade över jättebulan. Kände mig så söt och feminin så det var inte klokt. Skulle gå på en sista handledning innan mammaledigheten. På vägen träffade jag en fd lärare som vek sig dubbel i asgarv när han såg mig. Först kom magen, sedan kom jag, majestätiskt vaggade så jorden skakade. Väldigt feminint. Väl framme satt min mentor och sneglade nervöst åt magen till. Skulle den spricka på mitten? Nej, det gjorde den inte, men han beordade mig hem att vila. Så pigg och fräsch jag måste sett ut.

Under volangerna dolde sig en jättebebis. Han fick inte riktigt plats. Foten tryckte han ut precis utanför de nedersta revbenen. Det gjorde mest ont innan han hittade den där platsen åt den, medan han ännu stampade rakt på revbenet i fråga. Efteråt såg det rätt läskigt ut med en tydligt avtecknad fot under bröstet.

Väl ute var man ju kvick med att försöka dra på sig de gamla jeansen (väääldigt dum idé när man är nyligen ihoptråcklad kors och tvärs), sedan fick det bli volangkjolar ett tag till. Med fladdriga blusar till, som både dolde sladdermagen och gick att knäppa upp framtill, så att man kunde bjuda bebisen på mat. Särskilt snyggt var det när man läckte mjölk så det blev stora blöta fläckar på blusen i fråga. Hej, jag är en ammande morsa utan självkontroll, vem är du?

Ändå, man hade bara ett barn, ett litet, som satt någorlunda stilla. Vi levde fortfarande i illusionen om att livet skulle återgå till ”det normala”, som det var förut. Vilket skämt! Men jag förstod det inte då, jag levde glatt lattemammaliv ett drygt halvår iallafall. Gick på restauranger och caféer, med nöjt gurglande bebis i knät och gärna en make i handen. Vi var moderna och kände oss fina. En stund varje gång. Tills det var dags att mata oftast. Sedan var man sällan så fin längre. Kladdiga matrester efter fäktande skedar och spill på hela bebisens utstyrsel som snart var utsmetat över oss också. Nåja, då var det ändå dags att vända hem, man kunde le lite åt det.

Inför bebis nr 2 fick det bli en annan garderob, för nu var det vinter. Kulan sveptes in i stora tröjor modell till knäna, och överst en kappa. Man fick ha den oknäppt förstås, så magen fick plats, vilket fick det att kännas som en mantel för wonderwoman. Och det är man nästan, när man är jättegravid och ändå lyckas leka snöbollskrig med man och barn. Jag var kanske främst en tacksam måltavla, men ändå.

Numer hinner jag oftast göra mig vacker genom att likt trollmor i den tecknade tomtesagan svepa upp det oborstade håret i en trasslig tofs, torka bort mascara resterna under ögonen och dra på mig kläder för hemmabruk, dvs något omatchat men mjukt och pösigt. Ja, om man inte ska iväg och jobba förstås, då blir det ett par svep med borsten och ett nytt lager mascara, plus ivrigt rafsande efter kläder utan matrester på. Att inte maken lämnar mig är ett under, men han brukar mest skratta och pussas och tycka jag är söt i vilket fall. Jag skattar mig lycklig.

Att bli tvåbarns mor fick mig att tappa 20 kilo på kort tid. Inte utan att det behövdes, visserligen. Det var något med det ständiga ammandet och springandet efter barn, tvättandet av kläder och försök att sträcka sig åt alla håll samtidigt som var rena mirakelkuren. Strax därpå smög sig däremot tröstätarmonstret osett in i vårt hem. Ju tröttare man är desto mer choklad behövs på kvällen. Behövs? Ja, tveklöst. Annars orkar man inte sitta i soffan och hänga med fjärrkontrollen i högsta hugg, lutad mot maken och avnjuta kvalitetstid, makar emellan. Ty sådan är kvalitetstiden numer, två utmattade själar lutade mot varann, tryckandes chips och choklad tills klockan är långt förbi läggdags. Destruktivt? Ja, tveklöst. Men ganska mysigt ändå. Man kan le lite åt det.

Det går att göra något åt eländet, visst gör det. Om man inte är alltför trött, och om någon annan räddar barnen undan självantändning en stund. Efter läggdags händer det att jag spolar upp stora skumbadet, ligger där och känner mig förflyttad till ett rosa fluffigt moln en stund. När knodden sover i barnvagnen händer det att jag tar en Rask Promenad. Utan kottletning och pluppande av småsten i brunnar kan man avverka mer än 100 meter på en timme, vilket är befriande. När jag blir trött på fuljeansen blir det sommarklänning och klackskor. Ja, mitt i vintern, vid storstädning. Jag var tvungen att byta till kängor för en stund när vi piskade mattor i snön, för klackarna sjönk ner för djupt. Annars gick det bra. Man håller värmen när man springer runt och samlar in barn och leksaker, dammsuger med ena handen och rör i grytor med den andra. Lite smink kan man renovera upp sig med också, men läppstiftet råkar jag oftast pussa bort på barnens små söta kanelbullekinder innan vi hinner utanför dörren. Sista resterna smetas ut på kudden när man stupar i säng. Det är okey, det kommer en dag imorgon också. Man kan le lite åt det.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2010 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Fåfänga

  1. Maria skriver:

    Hihihi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s