Morgon

Morgon… åh nej, inte nu igen.

Lillungen vrålar nere i köket att han inte vill ha frukost. Det kan pågå en tid. Han spelar svårflirtad. Det gäller att inte låtsas som om man tycker att det spelar någon roll. Vi äter i lugn och ro, kom om du vill. Då kommer han. Kanske. Jodå. När alla gått från bordet sätter han sig och äter. Nöjd. Kladdig. Snor och yoghurt i ansiktet. Kom ska vi tvätta. Neej, hojtar han kvillrande lyckligt (mat i magen gör susen för humöret), medan han slinker undan mina morgontrötta armar och kastar sig upp i soffan. Snor och yoghurt förflyttade till soffkuddarna. Suck.

Sedan hittar han en krita och ritar på storebrors väska. Jätteglad. ”Titta mamma – krita!” Urtråkiga mamma förklarar genast med bestämd röst att man inte får rita på väskor. Man får rita på papper istället. Går in och tvättar väskan. Hör energiska kritstreck dras och skyndar ut. Jodå, han har ritat. På väggen. På golvet. På strömbrytaren till lampan. Han strålar glad: han kunde visst rita, ser jag? Humöret rinner över. Neej! Du får inte! Mamma tar kritan. Lillen gråter. Hjärtskärande gråt, alldeles liten av sorg blir han. Han ville ju göra så fint. Klappa, trösta. Jag vet att du inte förstår dig på ordet Nej ännu, men du måste lära dig. Plockar fram papper istället, men nej, det ska han inte ha. Blocket åker i golvet och underläppen ut. Suck.

Tar en svamp och torkar bort kritstrecken som var av en ovanligt lättstädad sort tack och lov. Nu gråter han och ber om svampen. Jaja, här har du. Genast är han ett litet solsken igen. Torkar med stor flit. Väggar och bord, lampor och fönster. ”Hjälpa till” säger han allvarligt. Jag hinner dricka kaffe, och berömma hans fina städning.

Så hittar han något under bordet. Dyker ner med ett lyckligt utrop: ”Gurka!” Han är på skattjakt. Under bordet brukar det finnas intressanta saker att stoppa i magen, härligt. Gurka åt vi igår, det är nog inte så farligt. Han får hållas.

Nu diskar han. Koncentrerat. Snoret rinner i tjocka floder, vattnet i mer smala strömmar. Det börjar lukta misstänkt jäst. Diskvattnet ser inte så trevligt ut, fast bubblor är det gott om. Det är det viktigaste för lillen. Oj då, han har visst tagit diskvattnet från termosen (där vi tänkte lösa upp gammal mulle choklad som legat och möglat i två veckor) och häller det i en massa andra kärl. Jag byter ut diskvattnet till nytt, renare, med klarare bubblor. Han accepterar. Nu pratar han med sig själv: ”ska spruta”. Vattnet forsar plötsligt där ute. Bäst att gå och kolla igen…

Klockan är inte 9 än. Känns som om det kommer att bli en lång dag.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s