Klantigt

Jag knockade mig själv med duschborsten idag. En sådan man kan skrubba sig själv på ryggen med. Jag undrar hur många som lyckas vara så klantiga.

Morgonen började annars bra med att lillkillen doppade handen i yogurten som serverades i sängen. Det är ju helg, vi gillar att mysa. Tror vi. Varje gång. För sent inser vi misstaget. Varje gång. Myspys med utspillt kaffe på tapeten, smulor i sängen och nu då yoghurt på täcket. Fadern suckade bara lite uppgivet och sa, jaja, det är bra, torka av dig på täcket. Jag fnissade inombords. För jag vet att det var en korrekt bedömning. Täcket var offer för allmänt vabb-äckel. Det blev inte sämre av lite yoghurt. Mattan eller sängbotten hade varit sämre ställen att torka sig på. Vi kallar det Parenting by Resignation. Vi städar senare.

Fadern drog sedan ut på godisjakt med barnen. En modern variant av mammutjägare. Då som nu ger det mödrar en chans till Egentid.

I ett plötsligt infall av renlighetsiver, kastade jag mig in i duschen för att göra mig av med en veckas samlade barnsnor, brödsmulor och annat mer eller mindre härligt gegg som söker sin hemvist på en trött och vabbande moders kropp när det är fullt i sängen. Såg borsten, fylldes av ambition och skrubbade lös, med kraft, tills jag träffade mig på hakan. Så klantigt. Och typiskt mig.

I tredje klass knockade jag mig själv i nacken när jag skulle stöta kula första gången. Det var inte dit man skulle sikta. Det gjorde ont. Så dum jag kände mig.

I fjärde klass skulle vi hoppa höjdhopp första gången. Jag lyckades vid första saxningen lägga mig på rygg på bommen. Det sa knak och stöden knäcktes. Det var aldrig meningen att barnen skulle lägga sig på bommen. Eller trilla i golvet med bommen kvar under ryggen. Det gjorde också ont. Så dum jag kände mig.

Sedan jag blivit mor är det mer regel än undantag att jag hänfaller åt ofrivilliga självskadebeteenden. Det är så ofta jag finner mig irriterat sammanbitet skuttande runt på ett ben eller stoppandes in den brända handen i kylskåpet medan jag pratar i telefon, att jag tappar räkningen. Känslan står ut, men tillfällena flyter ihop. Jag står inför en grupp människor jag inte känner så väl, ofta ett gäng kunder eller andra föräldrar på dagis. Försöker göra något duktigt, kul, vara lite käck sådär. Kanske leker något busigt med barnen eller ska tävla lite med en kollega. Slår mig så in i f-n. Det gör ont. Så dum jag känner mig.