Den Förstfödde

Smekmånad

Första månaden med bebisen kallas ofta ”smekmånaden”. För min del innebar det lyxen att ha maken och fadern hemma på heltid. Nog var det lyx alltid, men att kalla det smekmånad är ändå missvisande på, tja, alla vis. Inte nog med att man är smått sinnesförvirrad och sur av trötthet efter all nattamning, man saknar i stort sett all initiativförmåga utöver vad som krävs för att ta sig ur sängen och byta blöja på bebisen då och då. Man läcker dessutom både upptill och nertill, svettas kopiöst och börjar fälla hår i drivor. Sexigt sånt.

Okey, man menar förstås smekmånad i relation till bebisen. Och visst är det ljuvligt att smeka de lena fjunen på hjässan, dofta deras berusande söta bebislukt och pussa de små fossingarna, känna de små fingrarna krama hårt om ens eget. Men efter 5 minuter av det behöver man alltid gör något annat, antingen för att bebisen börjar skrika eller för att den somnar – bota magontet med gungeligung rundvandringar, laga mat, byta blöja, stoppa in ytterligare en tvätt efter incidenter från läckande blöjor, bröst eller bebisrapar. Sexigt sånt.

Kärleken till bebisen må vara såväl ren som vacker, upplevelsen känns fortfarande inte riktigt som smekmånad så länge kärleken är så ensidig. Den lilla rosenknoppen kan inte så mycket som le ett tacksamhetens leende eller gurgla fram det minsta lilla skratt som belöning för våra ansträngningar att hålla dem nöjda. Det är en ojämn kamp mot missnöjet. Livet utanför livmodern har fört med sig hunger, magknip, kyla, svid i stjärten och allt möjligt annat obehag. Inte undra på att de små liven knyter ihop sina små ansikten och försöker stänga ute världen, och oss. Smekmånaden är en kamp för att vinna den motsträviga bebisens förtroende, tillit och hjärta. Vi ropar med våra lungors fulla kraft: ”Snälla söta du, tyck om mig! (eller låt mig åtminstone få sova en timme till…)”. Vi slänger oss bokstavligt talat som dörrmattor framför bebisens fötter, och det kan kännas en aning otillfredsställande.

Lönen får vi så småningom, när det där ljuva leendet spricker fram första gången. När bebisen lutar sig förtroendefullt mot vår axel och suckar nöjt. När vi inser att detta lilla barn trivs och mår bra, och att det är vi som får det att trivas och må bra. Då skuttar det runt lyckliga ekorrar i maggropen, prilliga av våryra. Den eviga kampen mot hungern, sorgen, ensamheten eller diverse läckage fortsätter naturligtvis, men nu kan vi se ljuset i tunneln. Vi har odlat tillit, vi har gödslat det lilla livet med vår ömmaste vård och solsken i blick. Nu bär vårt arbete frukt: Det finns kärlek i världen!

Nyfödd mamma, död eller levande

Att ha en nyfödd bebis hemma innebär att normalkvinnan sover mycket sällan och korta stunder åt gången. Nattjouren för mamman består förutom diverse olika sövningsritualer av blöjbyten och matning – bebisen ammar helst varannan timme dygnet runt – samt allmänt ökad beredskap: vid varje oregelbundet andetag från det lilla livet vaknar mamman med bultande hjärta för att lyssna på bebisens pickande dito innan hon fyller lungorna med bebisdoft och försöker somna om, till ständiga mardrömmar om den onda värld som hennes ljuva skapelse en dag måste ut och möta.

Dagtid skall det utöver den ständiga amningen promeneras stärkande promenader, bytas blöjor, med stor försiktighet tvättas skrynklig bebishud, torkas bebispyor och bytas kläder, lakan och filtar efter läckande blöjincidenter. Av ungefär samma anledningar behöver det tvättas otaliga tvättar, diskas disk och dammsugas golv i en städmani av sällan skådat slag – hormonerna berättar för den ömma modern att smuts på hennes ljuva bebis kropp, eller smuts på någonting som hennes ljuva bebis kommer i kontakt med, kommer att leda till stora katastrofer som snuva eller magknip.

Jag dammsög så blomkrukor rök i golvet och håret stod på ända tills det började trilla av i stora drivor. Då fick jag dammsuga ännu mer. Jag lyckades bryta samma lilltå två gånger samma vecka då jag med andan i halsen sprang rakt in i stolar och bord. Mamma skuttade runt på ett ben och bet sig i läppen för att inte väcka knyttet med det illvrål som ville ut. Mammor är stoiska, det blev max ett kvid. Tån var svart ett bra tag efter det.

Bebisen var en godmodig sort för det mesta, men en alltför avlägset dammsugande mor medförde ett och annat pip i protest, med följden att svettig mamma rusade fram och tillbaka mellan uppdragen pussa på bebisen och de mer självpåtagna men trots allt i viss mån livsnödvändiga uppdragen laga mat och städa. Inte minst för att sådana projekt tenderar att skapa förödelse i den stund de blir liggande på is. Det är då man upptäcker att man inte har lakan i sängen när man tänkte stupa i säng på kvällen; Att den utspillda mjölken surnat på mattan; Att moppen möglat sedan förra gången den användes; Att det kommer svart rök från kastrullen där man råkat torrkoka napparna på spisen. Minnet är kortare än vanligt när man inte ser längre än till bebisens lilla söta näsa.

Zombiestadiet är nästa fas. Det är värre, för man är så trött att man inte längre är riktigt vaken. Farligt blir det också, när man står och hackar lök som bäst och upptäcker att den stora vassa kniven bara halkar ur ens grepp och trillar i golvet, bara sådär. Tån klarade sig den gången, och bebisen, som befann sig i babysitter en bit därifrån. Men efter den incidenten placerades bebisen på behörigt avstånd när mat skulle lagas. Man kan inte lita på sig själv när hjärnan sover i vaket tillstånd och kroppen inte lyder längre.

Då är det dags att sova. Ja, mitt på dagen. Ja, trots smutstvätten. Det är dags att lägga ner alla duktiga projekt, hänfalla åt snabbmat och multivitaminer. Låta pappan sköta resten ett tag. Amma i sömnen. Det är okey, bebisen är ofta rätt nöjd så länge den får vara nära. Så mycket stimulans behöver de inte ännu. Och vill de leka, låt pappan göra det, han som sover på nätterna…

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Bebisliv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Den Förstfödde

  1. A skriver:

    Känner igen mig i ditt inlägg. De första veckorna kan vara väldigt kämpiga, på många vis, men det är verkligen värt det så snart de små ger respons genom sina underbara leenden!
    Jag ville mest bara hoppa in och tacka för intressant och rolig läsning:) Tack! ..och ta väl hand om dig

    • vardagsmos skriver:

      Tack själv! Visst är det så värt det, alltihop! Ibland känns det som om bloggen blir en avstjälpningsplats för allt som känns jobbigt, men det ÄR ju så roligt, mysigt och härligt också. Tanken är att man ska få känna igen sig lite – att allt inte är rosafluffigt och gulligt jämt – men att det kan vara okey ändå. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s